Frågan om den fria viljan har väckt min uppmärksamhet igen när jag skrev om vetenskapliga teorier som har ändrat människans självbild. Det är framför allt två poddar från Sveriges radio, P3 dystopia "Fri vilja" från den 25 december 2024 och filosofiska rummet "Den fria viljan" från den 3 februari 2019 som jag utgår ifrån.
Jag har länge haft en ide om att vi har en fri vilja i den meningen att den inte är underordnad något väsen, alltså att vi människor står ensamma i universum med att bestämma saker om oss. Däremot har vi inte några fria val, eftersom alla val vi gör bestäms av det vi har upplevt tidigare. Den här iden har jag börjat ifrågasätta.
Dessutom menar jag att frågan om den fria viljan är oberoende om vi gör medvetna val eller omedvetna, eftersom vi är lika mycket våra omedvetna delar av hjärnan som våra medvetna.
Där rör sig diskussionen i filosofiska rummet. Vi vet att vi gör val omedvetet innan vårt medvetande får reda på det. Allt överläggande om för och nackdelar är inte för att kunna välja utan för att rationalisera ett val vi redan har gjort.
Men uppfattningen om att vi bara är vårt medvetande, och vår hjärna på något sätt verkar utanför oss, är stark. Uttryck som "Vi gör inte valet själva, vår hjärna har redan gjort dem åt oss" tyder på det. Jag tycker det verkar konstigt. Vi är ju våra hjärnor också och om hjärnan har gjort valet har ju vi gjort valet.
Vissa går så långt att de tror att något immateriellt styr vårt medvetande.
Frågan om vi kan hållas ansvariga för våra handlingar blir aktuell om man tänker sig att våra val enbart avgörs av våra tidigare erfarenheter. Om det bara finns ett alternativ för oss att handla så kan vi inte hållas ansvariga för detta handlande.
När det gäller beröm för bra handlingar är det inget att orda om. Vi mår bra av det och att få människor att må bra är gott, oavsett om de förtjänar berömmet eller deras goda handlingar var bestämda av orsaker utanför deras kontroll. När det gäller dåliga handlingar, som brottslighet, så kanske det är godare med behandling än vedergällning.
P3 Dystopia tar det hela ett steg längre, och tar upp de fysiker som tror på predestination. De menar att all tid egentligen finns samtidigt, och att vi följer tidslinjen som man tittar på en film som redan är inspelad. Det gör den fria viljan omöjlig. Den styrs av naturlagarna. En räddning skulle kunna vara parallella universa, där varje val ger upphov till ett nytt universum, men det verkar mest önsketänkande att det skulle kunna vara så.
Men vad är det då för vits med något alls, om allt som ska ske i mitt liv redan är förutbestämt? Då spelar det väl ingen roll vad jag gör, jag kan bara låta saker ske och strunta i allt. Ja, om det nu är förutbestämt att jag ska göra så, så kommer jag att göra det.
En ny utmaning för vår självbild. Jag kan inte göra något av mitt liv, inte påverka det alls.
Den stora räddningen borde vara att tänka om. Jag kan ju titta på en film med behållning och tycka att den är jättespännande, trots att jag vet att slutet redan är inspelat. Jag har bara inte sett det än och det gör att det finns en mening med att se filmen till slutet.
Likadant kan vi tänka på våra liv. Livet är ett äventyr att utforska. Vad som kommer att hända är redan predestinerat, men jag vet inte om det än. Meningen med livet blir att upptäcka vad som händer sen.
Men det lär dröja många hundra år innan människan accepterar det här. Tills dess får vi leva vidare med illusionen om den fria viljan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar