Läderbaggens (Osmoderma eremita) liv och bevarande i Sverige
Litteraturuppgift i ekologi, 7,5 hp, distans, Visby, våren 2017

Inledning

Läderbaggen (Osmoderma eremita) är en ca 3 cm lång bladhorning som lever i ihåliga träd, framför allt ek (Quercus robur). Larven lever på mulm bestående av bl.a. ved som redan har brutits ned av andra organismer. Bland dessa sena nedbrytare och detritivorer finns många hotade arter, eftersom ruttna träd sällan får stå länge, utan röjs bort.

Beståndet av ek har minskat och fragmenterats de senaste århundradena, vilket gör att det finns färre lämpliga habitat för läderbaggen. Dessutom finns det få träd på varje ställe, och en brist på yngre träd som läderbaggen kan kolonisera när de gamla dör. Det hotar dess överlevnad på sikt, eftersom den inte flyttar sig långt, utan ofta lever kvar i det träd där den fötts.

Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram som går ut på att inventera de platser där läderbaggen finns och sköta träden i dessa områden, för att hjälpa de populationer som finns att överleva. Jag kommer att beskriva åtgärderna i den avslutande delen av uppsatsen, men ger först en bakgrund om vilka resurser och förhållanden läderbaggen kräver, deras interaktioner med andra arter, framför allt ek och människa, och deras mönster för förflyttning.

Resurser och förhållanden

Läderbaggens ägg läggs under sommaren i mulmen i ihåliga träd, d.v.s. en blandning av nedbrutet trä, svamp och rester av levande organismer. Larven lever i närmast innerväggen av håligheten, äter av mulmen och är viktig för nedbrytningen. De fleråriga (perenna) larverna satsar på överlevnad och tillväxt under juvenilstadiet, som varar i 3-4 år, innan den förpuppas och utvecklas till fullvuxen (imago) under våren-sommaren.

Ranius & Nilsson (1997) har jämfört antalet läderbaggar med ett antal variabler vid Bjärka-Säby och Sturefors utanför Linköping. Larverna börjar äta när mulmen är varmare än +13°C, (Ranius m.fl., 2005), vilket underlättas om öppningen till håligheten vänd mot solen och träden inte står för tätt. De trivs bäst i fuktiga förhållanden men är toleranta mot torka, vilket gör att de kan stanna i döda, stående träd ett tag, men föredrar levande träd. De flesta och största läderbaggarna hittas i stora träd med mycket mulm, eftersom mulmen håller vatten, och stabiliserar temperaturen. Larven producerar själv mulm genom att äta på träet, och deras avföring blir en del av mulmen. (Ranius & Nilsson, 1997)

Interaktioner med andra arter

En förutsättning för att läderbaggen ska kunna kolonisera ett träd är att det redan har varit tidigare nedbrytare på platsen. De finns mest i ekar som är mer än 200 år gamla där håligheter har hunnit utvecklas. (Naturvårdsverket, 2014). Många arter finns i mulmen i gamla träd. Det kan förekomma konkurrens med andra bladhorningar, som verkar ha samma krav på habitat (Ranius m.fl., 2005) men antalet arter och individer i ett träd beror mer på mängden mulm än på interspecifik konkurrens. (Chiari m.fl., 2014) Det är dessutom ofta artrikare där läderbaggen finns. Läderbaggens larver gör håligheten större, ökar mängden mulm och kan också höja kvävehalten i mulmen via de kvävefixerande bakterier som de har i sin mage. Detta är viktigt eftersom kväve tillgängligt för assimilation i biomassan ofta är en begränsad resurs för organismer som lever i träd. (Jönsson, 2004)

Några få predatorer på läderbaggar är kända. En av dem är mulmknäpparen (Elater ferrugineus), som också är hotad. De är generalister på olika insektslarver och lever i samma habitat som läderbaggen, men de kräver ännu större markområden med ihåliga träd än läderbaggen. De lockas av läderbaggarnas persikodoftande sexualferomon. (Naturvårdsverket, 2014) Några parasiter har också hittats. (Ranius m.fl., 2005)

De viktigaste konkurrenterna är människan och mindre träd. Människan konkurrerar om samma markområden med sina krav på effektivt jordbruk, och promenadområden med träd som anses vackra att se på och som inte har stammar eller grenar som riskerar att falla och tillfoga skada. Konkurrens om individuella ekar finns också eftersom människan har krav på bra, oskadat virke och tenderar att hugga ned ekarna innan de har hunnit utveckla håligheter. Andra träd konkurrerar om plats och ljustillgång när de växer på äldre betesmarker som inte används av människan längre. De förändrar mikroklimatet i ekarna när de skuggar solen och minskar möjligheterna för mulmen att värmas till den temperatur som larverna behöver.

Populationsdynamik

En organism sprider sig p.g.a. att populationen blir för stor på samma yta så att det blir konkurrens om resurser eller plats, för att habitatet har försämrats, eller för att förhindra inavel om det är för få individer på samma plats. Nackdelar med flytt är risken att bli uppäten av rovdjur, att inte hitta ett nytt träd att kolonisera och att satsa för mycket resurser på flytten så att färre blir kvar till reproduktion. (Hedin, 2003) Läderbaggar är semelpara organismer, som gör av med alla resurser på fortplantningen, varefter de dör. Imagon, den vuxna skalbaggen, äter vad man vet ingenting utan måste befrukta sig och lägga ägg under de 2-5 veckor den lever, därför är det en viktigt att inte satsa resurser på annat. De flesta honor som flyttar är dock redan befruktade och kan lägga ägg direkt på det nya stället. (Svensson, 2011)

Läderbaggen lever ofta kvar i det träd där den har fötts. Om de flyttar är det över ett kort avstånd, vilket gör att det måste finnas många gamla träd ganska nära varandra för att populationen ska vara bestående. Det är vanligt för arter som lever i stabila förhållanden, som eklandskapen har varit länge, men som nu är på väg att förändras. Det tar lång tid för nya habitat att bildas, så en annan förutsättning för läderbaggens överlevnad är att det finns träd i olika åldrar i närheten av varandra. De förflyttar sig också längst när det är varmt, vilket det inte alltid är på sommaren i Sverige. (Naturvårdsverket, 2014)

Man kan betrakta individerna i varje träd som en population i en metapopulation, d.v.s. delvis isolerade populationer med ett visst utbyte med varandra. Antalet läderbaggar i en ek varierar mellan åren, men de är icke-synkroniserade mellan ekarna, så när en population dör ut kan det ske migration från näraliggande populationer. Därför är antalet individer i metapopulationen ganska stabil. (Ranius, 2001.) Thomas (2000), tillämpar en modell för populationsdynamik för att se hur trädlevande arter med olika förflyttningsmönster påverkas av trädens bestånd. De mikrohabitat där varje population lever i många fall inte är bestående, utan en del förstörs och nya skapas, och dynamiken i metapopulationen påverkas. Läderbaggen tillhör de arter som följer det mönstret, eftersom de är beroende av att hitta yngre träd när de äldre dör.

Tidigare var eken vanlig i Sverige, och fridlyst, eftersom kronan arbetade för att säkra tillgången på skeppsvirke. Markägare hade rätt att ta grenar till djurfoder och bränsle, och kronan märkte dem ovarsamt, så ekarna skadades ofta och kunde bilda håligheter med mulm. (Eliasson & Nilsson, 2002) Förutsättningarna för läderbaggens levnad var alltså bra, även om uppgifterna om deras spridning i historisk tid är få. (Antonsson m.fl., 2003)

När fridlysningen av eken hävdes under 1800-talet höggs många ekar ned. De som finns kvar är små mängder på spridda platser. I ett fragmenterat landskap drabbas alla arter på olika sätt. De arter som har låg rörlighet, som läderbaggen, kan stanna länge på en plats i ett fragmenterat landskap, om det kvarvarande habitatet är tillräckligt stort. De drabbas däremot hårt när habitatet minskar eller försvinner helt, som när alla ekar huggs ned eller dör inom ett område. (Thomas, 2000). Problemet är att betning, skugga från äldre stora träd och bristande incitament att låta yngre plantor växa har gjort att de flesta ekar är i ungefär samma ålder och det finns inte så många yngre träd som kan bilda nya hålträd som läderbaggen kan kolonisera. (Eliasson & Nilsson, 2002)

Åtgärder för att skydda läderbaggen

Sverige och Frankrike är de länder i Europa där det finns mest Läderbaggar. I Sverige finns den från södra Sverige till Uppland, framför allt i eklandskap vid gods. Exempelvis Bjärka-Säby och Sturefors i Östergötland har stora populationer. De finns även i alléer och i vissa fall i fruktträdgårdar. Ranius m.fl (2005) hävdar att den största populationen i världen finns i sydöstra Sverige, vilket gör att vi har ett stort ansvar för deras bevarande.

I Uppland är förekomsten av läderbagge sparsam. Vid en landsomfattande inventering 1993-2003 hittades imago, spillning och fragment på fem lokaler i Enköping, imago i Biskops-Arnö, Håbo, larv i Stäksjön, Värmdö samt fragment i Wik, Uppsala och Nyckelviken, Nacka. (Antonsson m.fl., 2003) Det finns dock informationsbroschyrer utgivna av länsstyrelsen, som ska öka kunskapen om läderbaggen bland allmänheten (www.lansstyrelsen.se/uppsala) vilket är en av åtgärderna i Naturvårdsverkets åtgärdsprogram (2014).

När det gäller att skydda arter som flyttar endast korta sträckor är det mest effektiva sättet att bevara dem att skydda träd i närheten. En viktig del i arbetet att bevara läderbaggen är att inventera var den finns, för att veta var man ska sätta in åtgärder. Olika metoder för att inventera förekomst och förflyttningsmönster är fallfällor, radiopejling, observationer av levande djur och rester av dem, och räkning genom fångst-återfångstmetoden. Man kan även titta i historiska register för var den har hittats förr, för att se om förekomsten har minskat. Läderbaggens hane ger ifrån sig ett sexualferomon, γ-dekalakton, som luktar starkt av persika, och som kan användas för att påvisa förekomst, genom att gillra fällor med ämnet som bete, ta luftprover, eller lukta sig till ställen där den kan finnas. Man kan också se på spillningen, som har en karaktäristisk form av tillplattade pellets. (Naturvårdsverket, 2014)

Den viktigaste åtgärden är att få fram lämpliga träd som kan koloniseras. Det kan göras med påskyndad föråldring genom att fläka av grenar och genom att frilägga ekar försiktigt där inga djur har betat på länge och det är igenväxt. Det bästa är att spara halvgamla ekar en kort bit ifrån de gamla. (Ranius & Nilsson, 1997) Eftersom läderbaggen inte är helt knuten till ekar, kan även andra träd användas. I andra länder har gamla fruktträdgårdar fyllt denna funktion. Man kan även sätta upp mulmholkar som substitut för hålträd. Naturvårdsverket föreslår att ersättning ska utgå till markägare som sköter eklandskap på ett sätt som bevarar läderbaggen.

I skötseln av eklandskapen får inte arter som kräver skuggiga förhållanden eller klenare ved missgynnas, t.ex. långhorningar i hassel och klen ek. (Naturvårdsverket, 2014) Frihuggning av träd får inte påverka andra träd som har naturvärden, t.ex. om det finns en väletablerad lundflora, när det har varit igenväxt länge. Jag kan tänka mig att vissa åtgärder, som att gallra fram ädellövskog i blandskog, kan skada andra arter, t.ex. generalister som lever av båda delarna, där de får mindre konkurrens av specialister.

Källor:

Antonsson, K., Hedin, J., Jansson, N., Nilsson, S.G. och Ranius, T. (2003), Läderbaggens (Osmoderma eremita) förekomst i Sverige. Entom. Tidskr. 124: 225–240.

Chiari, S., Carpaneto, G. M., Zauli, A., Zirpoli, G. M., Audisio, P. och Ranius, T., Dispersal patterns of a saproxylic beetle, Osmoderma eremita, in Mediterranean woodlands, Insect Conservation and Diversity, 6: 309–318

Eliasson, P. & Nilsson, S.G. (1999), Rättat efter Skogarnes aftagande – en miljöhistorisk undersökning av den svenska eken under 1700- och 1800-talen. Bebyggelsehistorisk Tidskrift 37: 33–64.

Hedin, J. (2003), Metapopulation ecology of Osmoderma eremita - dispersal, habitat quality and habitat history, Doktorsavhandling, Abstract, hämtat 2017-04-17 från http://lup.lub.lu.se/record/465755

Jönsson, N., Méndez, M. och Ranius, T. (2004), Nutrient richness of wood mould in tree hollows with the Scarabaeid beetle Osmoderma eremita, Anim. Biodivers. Conserv., 27.2: 79–82.

Läderbagge, Uppsala: Länsstyrelsen, hämtat 2017-04-23 från www.lansstyrelsen.se/uppsala

Naturvårdsverket (2014), Åtgärdsprogram för läderbagge, 2014–2018, Stockholm: Naturvårdsverket

Ranius, T. (2001), Constancy and asynchrony of Osmoderma eremita populations in tree hollows, Oecologia, 126:208–215

Ranius, T. m.fl. (2005), Osmoderma eremita (Coleoptera, Scarabaedia, Cetoniinae) in Europe, Anim. Biodiv. Conserv. 28.1: 1-44

Ranius, T. och Nilsson, S. G. (1997), Habitat of Osmoderma eremita Scop. (Coleoptera: Scarabaeidae), a beetle living in hollow trees, J. Insect conserv., 1: 193-204  

Thomas, C. D. (2000), Dispersal and extinction in fragmented landscapes, Proc. R. Soc. Lond. B: Biological Sciences, 267: 139-145