Väglöst land främjar ekosystemet

I Padjelanta, rakt öster om Staloluokta nära gränsen till Sarek, vid Rissajaures sydöstra hörn, ligger Sveriges otillgänglighetspunkt. Det betyder att det är den plats i landet där det är längst till närmaste väg. Här är det 4 mil åt varje håll. Någon gång i livet skall jag gå dit. Jag har redan tänkt ut en rutt som tar mig från Kvikkjokk till både otillgänglighetspunkten och det närbelägna Alkavare kapell, som måste vara Sveriges otillgängligaste kapell, med gudstjänst en gång om året, sista söndagen i juli.

Nu har en av de biologer, som brukar ha starka åsikter om djur och natur i fikarummet, varit med på en artikel i Environmental Management (2011, 48:865–877) om hur ekosystemet är beroende av väglöst land, och att dessa områden därför borde ges ett starkare skydd.

I artikeln står att väglösa och lågtrafikerade områden är relativt ostörda naturliga habitat för en mängd olika arter i fungerande ekosystem. Stora sammanhängande områden möjliggör större rörlighet och större genetisk variation, vilka båda leder till betydligt större chanser till överlevnad.

Vägar både förändrar landskapet på så sätt att tidigare otillgängliga områden blir tillgängliga för förändrad markanvändning, föroreningar, invasiva arter och skadeorganismer. Det leder till en förändrad artsammansättning som missgynnar många arter inom ekosystemet.

De väglösa områdena är viktiga för att minska klimatförändringarnas effekter. Markområden som är relativt opåverkade av människan är mindre känsliga för erosion och kan agera som barriärer för extremväderhändelser. Det finns även tecken på att de kan fungera som koldioxidsänkor genom sin större förmåga att lagra in kol på längre sikt än hårt uppodlad mark.

Både stora vägar och små vägar ger negativa effekter, men effekterna är proportionella mot trafikgenomströmningen. Därför är det också viktigt att hålla nere trafiken på småvägarna, i synnerhet i Europa, där så få riktigt väglösa områden finns.

I många länder utanför Europa finns det lagar som skyddar de väglösa och lågtrafikerade områdena, men i Europa är det sämre med det. Tidigare har skydd ofta gällt enskilda arter och habitat, men nu börjar det utvecklas en mer holistisk syn på ekosystemens bevarande, där deras processer, funktioner och integration beaktas.

Besprutning av toppar kan rädda svensk tallskog

Nu är det snart dags för en ny säsong av besprutning av talltoppskott med det växtskyddsmedel vi håller på att ta fram, Antibeta. Förra årets resultat var väldigt positiva. I de kommande veckorna skall jag göra nya lösningar som Kerstin Sunnerheim får med sig i sin ryggspruta när hon ger sig ut i skogen. Kemikalieinspektionen har fått veta de ingående huvudsubstanserna, och skall nu ta ställning till om de skall anses giftiga eller ej. Vi har inte hittat några tecken på det i litteraturen. De sedan tidigare kända substanserna verkar snarare nyttiga för människor och andra djur, de bara smakar illa. Som flytande hostmedicin ungefär. Så vi tror och hoppas att medlet blir godkänt.

Träden behöver besprutas i några år för att de skall växa sig tillräckligt stora för att älgarna inte skall nå upp till toppskotten. Det är bara toppskotten som skall besprutas, eftersom en av tankarna med metoden är att älgarna skall kunna äta av sidogrenarna. Äter de av toppskottet bildar trädet nämligen en krokig topp, som gör att hela stammen blir krokig och inte duger till timmer. Äter de av sidogrenarna kan stammen ändå växa rakt. Varje år skjuter träden nya toppskott som måste besprutas. Detta gör att besprutningen måste ske manuellt varje år i flera års tid. Ändå räknar man med att det lönar sig för skogsindustrin i det långa loppet.

Läs mer: Artikel i Skogsaktuellt