Jag ska förankra min kemiundervisning i en av de didaktiska teorierna behaviourism, kognitivism, pragmatism och det sociokulturella perspektivet. Det verkar omöjligt och icke önskvärt att begränsa sig till en enda teori, eftersom världen inte är så begränsad. Men med utgångspunkt från pragmatismen kan jag säga att min kunskapssyn stämmer överens med dess tanke på att den är vad vi använder oss av för att hantera situationer som vi hamnar i. (Säljö , 2014.) Målet med lärandet är att förstå vardagliga situationer i samhället och på så sätt bli en del av det samhälle som vi formar. Målen ska vara meningsfulla för den lärande.
Kemiämnet tenderar att upplevas som abstrakt, trots att kemi finns överallt mitt ibland oss och inom oss. Det är ett sätt att beskriva vardagen på så sätt att det anger de fysiska byggstenarna som världen består av. Och här kommer jag in på Vygotskij och hans betoning på språk och begreppsinlärning.
I lärandet av kemi är det viktigt att börja fokusera på de språkliga redskap som finns för att beskriva världen utifrån ämnets perspektiv. Vardagsspråket som används i andra sammanhang räcker inte till, utan de begrepp, formler och symboler som används måste förklaras och förankras i elevens begreppsapparat. Sedan är jag tillbaka till Dewey och pragmatismen som menar att teori och praktik är sammanlänkade och inte går att skilja åt. När begreppen finns kan jag som lärare utsätta eleverna för praktiska problem genom till exempel laborationer.
Deweys modell för hur lärandeprocessen går till, att formulera ett meningsfullt problem, analysera lösningar, finna information, testa lösningar och hitta den bästa lösningen för närvarande (Kroksmark) ger förståelse för den vetenskapliga arbetsprocessen och hur vetenskapen hämtar sina lösningar i empiri genom de metoder vi har för att testa den i nuläget.
Kemisk kunskap kan göras praktisk och förankras i vardagen genom att välja laborationer att utgå ifrån där eleverna kan formulera frågor och finna läsningar. Jag tror på Dewey att elever lär sig genom praktiskt arbete.
När det gäller svårigheten på uppgifterna så pratar Vygotskij om en proximal zon, som ligger nära den kunskap som eleverna har, och där ny kunskap kan approprieras. (Säljö 2014) Där kan samtal i klassrummet ge en ledtråd om vad eleverna tänker om vardagsfenomen som går att utgå ifrån i laborationerna. Lärarens roll blir här att försätta eleverna i en situation där de kan utnyttja den kunskap de har för att finna nya frågeställningar att undersöka och skaffa ny kunskap.
Jag tänker också på kognitivismen och Piaget som menar att kunskapen utvecklas språngvis genom att tankarna bildar nya strukturer, och så är det nog i viss mån, men inte inom alla områden samtidigt, utan inom varje litet delområde, så sammantaget blir lärandeprocessen mer kontinuerlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar