Båda metoderna har sin egen syn på segregering
respektive integrering av de döva i samhället. Teckenspråk är ett eget språk,
och ger döva möjligheter att tillgodogöra sig utbildning på samma villkor som
hörande. Numera ser många döva sig som tillhörande en egen kultur, med ett eget
språk och egna skolor. Det sker segregerat från de hörande, enligt
traditionella synen på specialpedagogik. (Nilholm, s.125) Eftersom de döva
själva vill ha det så, är det bra att den möjligheten finns.
Tanken med den orala metoden var att döva skulle kunna
integreras i samhället, men i praktiken tar det väldigt lång tid för dem att lära
sig kommunicera hjälpligt med den orala metoden. Att sätta döva barn i
specialskolor för detta ändamål sker också enligt den traditionella metoden,
men resultatet blir en primitiv inkludering, där eleverna ska integreras i
samhället utan de anpassningar de behöver. (Asp-Onsjö, 2014, s. 382.)
När det gäller hörselskadade och döva som är
integrerade i den vanliga skolan, så finns det lösningar enligt både det
traditionella och utmanande perspektiven. Integrering i skolverksamheten,
anpassning av klassrummet till god hörbarhet och utbildning av personal om
hörbarhet, ljudmiljökrav och hörselpedagogisk verksamhet (Hörselskadades
riksförbund, 2012) är anpassningar enligt det utmanande perspektivet.
Teckenspråkstolkar i klassrummet kan också räknas dit, eftersom de står inför
hela klassen och gör att klassrumssituationen ändras. En skolorganisation med
språkprofilen ”svenska och teckenspråk” och tillgång till teckenspråk, som
vänder sig enbart till de hörselskadade och döva är anpassningar enligt det traditionella
perspektivet.
Under 1950-talets övertro på teknikutveckling spreds
uppfattningen att de döva skulle kunna bli hörande med hjälp av hörapparater. (Glansholm,
1993) För elever med mindre hörselnedsättningar är hörapparaten ett viktigt
hjälpmedel. I pedagogiska sammanhang är den kompensatorisk, och enligt den
traditionella synen på specialpedagogik. (Asp-Onsjö, 2014, s. 383) Den gör dock
inte döva hörande, utan försöken blev ett till exempel på primitiv inkludering
av döva.
Efter ovanstående konstaterande gjordes försök att
skapa ett nytt sätt att kommunicera med hjälp av tecknad svenska. (Glansholm,
1993) Om det hade fungerat hade det kunnat betraktas som ett mer utmanande perspektiv
på specialpedagogik, på så sätt att alla fick tillgång till samma språk. (Nilholm,
s. 126) Tecknad svenska blev dock för klumpigt både för de hörande och de
hörselskadade att använda, så numera föredrar man att ta hjälp av
teckenspråkstolkar som använder vanligt teckenspråk.
Som lärare i naturvetenskapliga ämnen kommer jag att
behöva arbeta med att hjälpa eleverna att bli bekanta med en mängd fackuttryck.
När det finns elever med nedsatt hörsel som har teckenspråkstolkar med på
lektionerna leder det till ett dilemma. Teckenspråkstolkarna har inte alltid
tecken för dessa uttryck. Istället bokstaverar de, men för att det ska gå
smidigt vill de ha orden uppskrivna på tavlan eller på en
powerpointpresentation varje gång de nämns. När begreppen först introduceras
ska de naturligtvis skrivas upp och förklaras ordentligt. Om läraren vill
fortsätta använda orden i sitt vanliga skolspråk, för att arbeta in dem i
elevernas begreppsvärld, så de känner igen dem när de läser boken, så blir det
mycket avbrott, och möjligheterna att använda orden smidigt i sitt naturliga
sammanhang minskar.
Därför måste läraren i dessa situationer förenkla
språket och utelämna vissa ord som visserligen är viktiga, men som kan leda
till att de hörselskadade får svårare att hänga med än de hörande, som
uppfattar orden när läraren säger dem. Det gäller då att noggrant välja ut de
ord som kan skrivas på tavlan. Det här är en anpassning enligt
dilemmaperspektivet (Asp-Onsjö, 2014), eftersom det ställs nya krav på
anpassning inför varje lektion, och frågan om vilka ord läraren ska fokusera på
ständigt är aktuell.
Det är nog möjligt att inom teckenspråksundervisningen
lära in naturvetenskapliga begrepp. Jag kan tänka mig att undervisning i
smågrupper med naturvetare som kan teckenspråk kan underlätta för hörselskadade
att lära in fackspråk. Nackdelen är att det blir segregerande, eftersom
undervisningen inte kommer att kunna hållas på samma gång för alla elever.
Enligt Asp-Onsjö (2014, s.384) är det mer effektivt att integrera alla elever i
den vanliga undervisningen.
Källor:
Asp-Onsjö, L. (2013) Specialpedagogik i en skola för
alla (Kap. 10). I Lärande, Skola, Bildning:
Grundbok för Lärare. Stockholm: Natur och Kultur, s.379-394.
Glansholm, Linus (1993), Teckenspråket och de dövas situation förr och nu,
linus@glansholm.com. Hämtat den 22 mars 2016 från http://www.teckenspraket.se/
Hörselskadades riksförbund (2012), Intressepolitiskt program. Stockhom:
Hörselskadades riksförbund.
Nilholm, C. (2005) Specialpedagogik: vilka är de
grundläggande perspektiven? Pedagogisk
forskning i Sverige. Vol. 10 (2), s. 124-138.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar