Förändringar inom de svenska läroverken under 1800-talet och dess koppling till samhällets utveckling

Vid 1800-talets början fanns det trivialskolor och katedralskolor som främst syftade till att utbilda präster och andra statstjänstemän i de klassiska bildningsämnena latin, grekiska, retorik etc. det fanns också i trivialskolorna en apologistklass, med mer mekanik och moderna språk, som kunde passa köpmän och borgare. De ledde inte till gymnasiestudier. Gymnasiet var teologiskt präglat med allmän klassisk bildning.

Prästeståndet hade stor makt och kontroll över utbildningssystemet i stånds- och privilegiesamhället, där adeln privatundervisades. Under 1800-talet växte befolkningen och två stora grupper växte fram som stod utanför stånden. Många obesuttna blev arbetskraft i industrin. Den andra gruppen var s.k. ofrälse ståndspersoner som hade pengar och makt, som rika bönder och borgare, gods- och bruksägare, läkare, handelsmän etc. De hade behov av utbildning. Det fanns en konflikt angående privata näringsidkares utbildning, om det verkligen var statens ansvar att utbilda dem, eller om de skulle ordna sida skolor själva. Ståndssamhället började ifrågasättas och stånden miste privilegier, och ett meritokratiskt klassamhälle växte fram, där utbildning och personliga egenskaper och inte privilegier avgjorde var på samhällsskalan en person befann sig. I mitten av 1800-talet ändrades synen på deras utbildning, så att de uppfattades som samhällsnyttiga för offentligheten.

En annan utveckling var nationalismen, där stater blir mer utformade och organiserade, med modern byråkrati och ordningsmakt, och konkurrens med andra nybildade stater. Särskilt som Sverige förlorade Finland blev det viktigt att bygga och ena nationen. detta gjordes genom kulturella och organisatoriska medel, bland annat spelade utbildningen en stor roll. Skolsystemet blev mer enhetlig och privatundervisning och privata skolformer blev mindre viktigt, vilket gör att skolsystemet blev utstakade banor där skolformerna bygger på varandra. Det bildades ett parallellskolesystem, där läroverken var för pojkar som skulle ha all slags utbildning, flickskolor var för över- och medelklassflickor och folkskolan var för resten.

Medelklassen hade en stark ställning i den moderna staten och ställde krav på skolan. Det fanns tre uppfattningar om skolan i det tidiga 1800-talet, en klerikal, att utbilda präster, en nyhumanistisk, att vara en allmän bildning utifrån klassiska antika arv och en real, att skolan ska ge nyttiga kunskaper för att användas i olika yrken.

Nya riktlinjer för skolan utformades där växelundervisning var vanlig, där äldre undervisade yngre. Det fanns reala privata läroverk. I mitten av 1800-talet var det mycket strid och många nya läroplaner, och efter det blev det möjligt att välja bort klassiska språk på reallinjen. I början var reallinjen inte universitetsförberedande, men efterhand kunde man gå vidare på visa högskolor som KTH. När latinkravet på högskolan togs bort i slutet av 1800-talet blev reallinjen likställd latinlinjen, nu med en helklassisk och en halvklassisk gren där man inte läste grekiska på den senare.

Flickskolor grundades också och fick statliga bidrag, och i slutet av 1800-talet fick kvinnor avlägga studentexamen. Studentexamen flyttades från universiteten till läroverken, vilket gav läroverken en ännu starkare ställning. Flickskolorna hade en annan inriktning än läroverken, de skulle inte utbilda till yrken utan till fina fruar. Fler ifrågasatte parallellskolesystemet, vilket gjorde att läroverken samordnades med folkskolan i slutet av 1800-talet.

Det fanns en uppfattning om att klassisk bildning var formalbildande, så det spillde över till andra ämnen, men senare ifrågasattes det och folk trodde att det antingen inte fanns några formalbildare eller att andra ämnen också kunde fungera så. Vetenskapen fick större utrymme och ingenjören blev symbol för samhällsutvecklingen.

I början av 1800-talet var kamratuppfostran stark, pennalism, förbrödring och vänskapsband gav kontakter som kunde användas i livet, i ståndssamhället där gruppen var viktigare än individen. Skråsamhället hade dessa gruppidéer, men när det försvann blev samhället mer individualistiskt.

Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 1-7, 9.