Under 1900-talets början fick staten mer makt över skolan och tog över styrningen. 1905 lades läroverken under ecklesiastikdepartementet. Det hade utvecklats en idé om att skolan och utbildningssystemet var statens angelägenhet, eftersom människor sågs som humankapital, som kunde öka i värde med hjälp av utbildning. När socialdemokratin började bygga en välfärdsstat blev staten intresserad av en likvärdig utbildning för alla och ville ha mer kontroll. De skrev styrdokument och läroplaner och gav riktade statsbidrag till skolorna. 1919 kom ett juridiskt och ideologiskt dokument som bl.a. minskade kristendomsämnet i skolan. Skolöverstyrelsen inrättades 1920, med kontroll över alla skolor, innan dess hade det funnits separata för folkskolan och läroverken i några år.
På 1910-talet ökade rädslan för upplopp och strejker, kanske revolution, och att ge folket bättre förutsättningar och utjämna skillnaderna var ett sätt att förhindra det, därför ville man centralisera mer för att det skulle bli lika. Staten växte sig starkare och rikare p.g.a. krigsfrihet och exportindustri, och kunde också finansiera skolan. Det fanns en idé om att man kunde lösa problem med politiska beslut.
Under första hälften av 1900-talet debatterades ett avskaffande av parallellskolsystemet, och det ledde först till att folkskolan integrerades i läroverket så att alla gick där de första åren, det var 1927, samma år som kvinnor fick tillträde till läroverken. 1945 började skolkommissionen att utreda en enhetsskola, vilket prövades under 1950-talet, då det kom en samlad skollagstiftning. På 40-talet pratades det om "begåvningsreserven", att begåvning hos barn utan studietradition skulle kunna utnyttjas bättre om skolan blev lika för alla.
När grundskolan kom 1962 och den slutgiltiga centraliseringen och förstatligandet skedde fanns en stark tro på statens förmåga att utjämna skillnader. Skolan skulle vara en del av ett samhällsbygge, där eleverna skulle vara delar. Redan då fanns kritik mot övertron på staten, där eleverna skulle bli fogliga och lönsamma individer i ett funktionellt uppbyggt statssystem där allt sågs ganska mekanistiskt ända ner på klassrumsnivå.
Läroplanen 1962 var regelstyrd, och hade kontrollen över hur kommunerna skulle göra. Kommunernas uppgift var genomförandet. Kommuner slogs även ihop för att underlätta centraliseringen av bl.a. skolan. Det fanns tydliga regler för hur kommunerna skulle organisera skolan med skolstyrelser och länen med länsskolnämnder.
På 1970-talet centraliserades även gymnasieskolan genom att alla utbildningar, teoretiska och praktiska, ingick i samma skola. Då kom också en utredning, SIA, som syftade till att undersöka hur man kunde anpassa skolan mer efter enskilda elever och dela ut resurser efter behov. I lgr 80 fanns mer utrymme för lokala anpassningar av hur kunskapsmålen skulle nås. Vid 1970-talets början kom en kris och staten fick ont om pengar vilket väckte intresse för att vältra över det ekonomiska ansvaret på kommunerna.
På 1980-talet växte sig nyliberalismen stakrare och ansåg att marknaden och inte staten skulle lösa problem. Samtidigt som decentraliseringen och kommunaliseringen av skolan genomfördes, med de politiska argumenten att det skulle bli lättare att anpassa efter lokala behov, så infördes målstyrning och sen kom friskolereformen som ledde till ytterligare decentralisering med många huvudmän.
Samtidigt fick kommunerna själva bestämma över resursfördelningen. Skolan blev marknadsanpassad genom att en ny syn på eleven, som en kund på en fri skolmarknad, kom. Debatten fortsätter eftersom det nu finns stora skillnader och många vill se en tydligare statlig kontroll.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
kap. 1, 4–7, 9, 23 och 24.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar