I början av 1800-talet var skolorna klassiskt inriktade för att främst utbilda präster och andra statliga ämbetsmän, men när medelklassen växte sig starkare ville de ha kontroll på utbildningssystemet. De ville att sönerna skulle kunna utbilda sig till de yrken de förväntades få. Systemet har hela tiden varit uppbyggt för att motsvara de rådande idéerna om klass och kön och människors förväntade framtid. Vid 1800-talets början förväntades adelns söner bli officerare och högre tjänstemän, prästernas söner skulle bli präster eller liknande, men Prästeståndet rekryterade även bland bönder och borgares och bönders söner skulle följa sina fäders fotspår. Högre stånden kvinnor skulle utbildas till fina fruar, vilket mest skedde i hemmen. Adeln utbildades ofta i hemmet medan prästerna gick i katedralskolor och trivialskolor, borgare hade en apologistklass i trivialskolorna som skulle motsvara deras utbildningsbehov.
Redan på 1700-talet fanns det Flickskolor, men de blev vanliga vid 1800-talets mitt. Under 1800-talet kom kritik mot Ståndssamhället och mot den ståndssegregerade utbildningen. Förslag kom om en samordnad utbildning för över- och medelklassens pojkar. Man ville även ha ett separat utbildningssystem för allmogen, så att de kunde lära sig läsa och religionskunskap, vilket ansågs räcka för deras förväntade karriär som bönder. Även egendomslösa skulle gå i dessa skolor. I mitten av 1800-talet hade parallellskolsystemet kommit, där de lägre klassernas flickor och pojkar gick i folkskolan, ofta ställdes lägre krav på flickor, som fick minimikursen i läsning och kristendom, medel- och överklassens män hade i det framväxande industrisamhället en egen skola, läroverket, där klassiska ämnen som latin och grekiska och retorik lärdes ut, men med tiden fick reala ämnen som matematik, mekanik och moderna språk mer utrymme och det blev möjligt att välja bort latin och grekiska. De ansågs förr formalbildande, så att det smittade av sig på andra kunskaper, men sen kom det att anses att även andra ämnen kunde vara formalbildande.
Kvinnor skulle bildas, snarare än utbildas, så de kunde konversera i fina salonger. Under första delen av 1800-talet undervisades adelsdamer i hemmet och borgardöttrar ibland i flickskolor. När flickskolor blev vanliga vid 1800-talets mitt var de privata och kostade pengar så det var de rika som satte sina döttrar där.
Utbildningen skilde sig mellan pojkar och flickor enligt idén att kvinnor var mer emotionella. Män fick fackmässig utbildning. Det ansågs inte heller att kvinnor klarade så mycket utbildning p.g.a. deras hälsa.
Flickskolor och utbildning var en karriärvägar för kvinnor. När äktenskapsfrekvensen sjönk och det blev kvinnoöverskott blev det en möjlighet för kvinnor att bli lärarinnor i flickskolor och folkskolor.
Under den senare delen av 1800-talet ville Fridtjuv Berg att folkskolan skulle bli till en bottenskola för alla. När folkrörelserna växte blev kraven på en gemensam utbildning större, och i 1900-talets början integrerades folkskole- och läroverkssystemet.
Feminismen på 1800-talet gjorde att kvinnor kunde få del i allt mer undervisning. Strävandena för jämlikhet och jämställdhet blev större under 1900-talet och en rad politiska reformer och undervisningsreformer gav kvinnor och arbetare större tillgång till skolsystemet. 1962 kom grundskolan och på 1970-talet integrerades alla läroverk, flickskolor och yrkesskolor i en gemensam gymnasieskola för alla. På 1970-talet ansågs kvinnor vara lika män och den genusordnade utbildningen skulle sluta så det kvoterades med betyg för underrepresenterat kön.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015), Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur, kap 21-22
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar