Adeln privatundervisade ofta barnen med informanter eller guvernanter, för då kunde de själva kontrollera utbildningen. De uppfostrades till adelsmän med adelsmännens kunskaper, de som behövdes, utan statskontroll och det var viktigt för dem att markera sin särställning gentemot andra. De lärde sig adliga manér som fäktning och excerciser. De offentliga skolorna var i princip en utbildning för präster. Även andra offentliga ämbetsmän utbildades, men det var inte nödvändigt eftersom en universitetsexamen ännu inte var någon inträdesbiljett i samhället som det blev på 1800-talet. Även på universiteten privatundervisades adelsmän av professorer.
De höll på mäns och kvinnors skilda roller, där män skulle utbildas och kvinnor bildas och kunna konversera, vara fina i manér och sätt. Även många andra ur olika stånd privatundervisades om de hade råd, studenter privatundervisade vid universiteten som extraknäck och ofrälse kallades in som adelns privatlärare vilket gav dem en hög position i samhället.
Om man ville ha undervisning i andra ämnen än de som lärdes ut av det offentliga skolsystemet fanns ofta bara privatundervisning, t.ex. i moderna språk. det var ett väl etablerat system med extraknäckande lärare och studenter som löste problem med lärarbrist, stora åldersblandade klasser, och som samverkade med den vanliga skolan.
Under 1700-talet blev det vanligare att jobba för en bredare utbildning och medelklassens ursprung, de ofrälse ståndspersonerna, växte sig starkare och ville ha kontroll över staten och undervisningen. När nationalstatstänkandet tog vid och man ville avskaffa ståndssamhället var kontrollen över utbildningen en viktig komponent i bygget. När meritokratin tog över efter aristokratin blev formell utbildning avgörande för framgången i samhället och när medelklassen hade tagit kontrollen över utbildningssystemet hade de skaffat sig inflytande i samhället. Adeln var inte dummare än att de lät sina barn gå i den offentliga skolan, eftersom det var deras chans att bli kvar i samhällets toppskikt. I slutet av 1800-talet var det inte privilegierna utan utbildningen som var avgörande för vilken position man hade i samhället, och därför blev det nödvändigt för alla att ha en formell universitetsutbildning.
Staten hade också intresse för lärarutbildningen. De skulle först vara godkända av prästen men sen inrättades mer kontrollerade utbildningar som gav den kompetens staten ansåg behövdes.
Källa:
Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
kap 1-7, 9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar