Förslag på svar på fråga 1

Svar 1 A

Valentina har kommit in i en klass där grupprocesserna enligt Thornberg (2013, s. 48) är i fasen av konflikter och maktkamp (”storming”). En del känner varandra sedan innan, och de håller på att skaffa sig maktpositioner i klassen. Hon har lyssnat på andras omdömen om klassen som orolig, med elever som vill testa henne och varandra. Hon går in i klassen med förutfattade meningar om den, vilket kan påverka hennes intryck av klassen.

Hon går till kollegerna för att fråga om det finns regler på skolan, vilket är bra, men det är mindre bra att hon irriterar sig på avsaknaden av tydliga regler i skolan, och bestämmer sig för att göra egna, utan att analysera orsaken till avsaknaden av regler och vad hon kan göra för att förändra det tillsammans med andra lärare. Hon har enligt min uppfattning alltför stora förväntningar på sig själv och sin kompetens att lösa problemen själv, och utgår från sin upplevda auktoritet i egenskap av lärare, som är typiskt för en traditionell auktoritet. (Thornberg, 2013, s. 80-81)

Valentina utövar ett auktoritärt ledarskap. (Thornberg, 2013, s. 88) Hon bestämmer själv reglerna utan att motivera dem vidare inför klassen, och räknar med att klassen ska följa dem. När de inte vill, så bestämmer hon sig för att ge sig in i den maktkamp som redan präglar gruppen.

Svar 1 B

I maktkamps- och konflikt-fasen är det viktigt att hjälpa eleverna att hantera konflikter, istället för att, som Valentina gjort, själv ge sig in i maktkampen. Jag menar att det även är viktigt att diskutera normer och värderingar i klassen (Thornberg, 2013, s. 50). Genom att kunna hantera konflikter och ha en uppfattning om vilken normrepertoar som finns tillgänglig blir de mer beredda inför nästa fas i gruppdynamiken, där normer bearbetas och befästs.

Valentina borde satsa på att bygga relationer i klassen (Thornberg, 2013, s. 105) En auktoritativ fostransstil, präglat av närvaro och värme, är fördelaktigt för att skapa en trygg relation till eleverna.

Hon borde kunna tänka litet mer på elevernas situation. Hattie (2012, s. 108) nämner några orsaker till att en klass kan vara stökig. Eleverna kan känna hopplöshet, så att de inte förväntar sig några prestationer av sig själva. De kan känna en brist på kontroll, och nedvärdera skolundervisning. Istället kan de försöka skydda sig genom att bekräfta sin självbild som bråkiga.

En kvävande och bestraffande miljö i klassrummet kan befästa denna attityd. Valentinas ordningsregler och hennes irritation över att de inte respekteras är exempel på detta. Det är visserligen bra att göra klart vad hon förväntar sig av dem från början, men hon borde kunna anstränga sig mer för att förklara vad reglerna är bra för. Emmer och Evertson (2013, s. 23) beskriver vikten av att låta eleverna vara med vid formandet av regler. Att de får vara med att diskutera ger dem en känsla av kontroll och gör att de förstår logiken bakom reglerna och deras vidare innebörd. Det skulle kunna skapa trygghet bland eleverna och en känsla av att de ges ansvar för sin situation och kan påverka den själva. Reglerna bör vara relationella och strukturella (Thornberg, 2013, s. 39), och handla om hur eleverna ska behandla varandra och varandras ägodelar, och hur de ska bete sig i skolaktiviteter och i skolmiljön.

Valentina har också satt upp för många och för begränsade regler. Emmer och Evertson (2013, s. 30) menar att fem tydliga och lättföljda regler är lagom. De ska vara positivt formulerade för att betona det eleverna får göra snarare än det de inte får. Hattie (2012, s. 112) diskuterar vikten av att inte sätta etiketter på barnen. Valentinas förutfattade mening om hur klassen beter sig, och hennes sätt att formulera reglerna därefter, gör att reglerna blir en självuppfyllande profetia.

Att pojkarna imponerar på varandra, vilket Hattie (2012, s. 70) kallar social jämförelse, kan vara ett sätt att försöka vinna status i klassen, något som inte har med undervisningen att göra alls. Här bör Valentina ge snabb återkoppling på önskat beteende, uppmärksamma inlämnade lappar istället för att irritera sig på de icke inlämnade.

Irritationsmoment i klassen kan hon ta itu med direkt. (Emmer & Evertson, 2013, s. 173) Att hon låter "gårdagens irritation" blossa upp igen betyder att hon inte har lämnat det bakom sig, vilket hon borde ha gjort. Att använda sig av icke-verbala ledtrådar, som att se på dem, för att påminna eleverna om regelbrott, och även att närma sig dem fysiskt, är ofta fungerande metoder för att snabbt åtgärda oordning och kunna återgå till arbetet utan onödigt stora avbrott.

Endast i undantagsfall, om någon är mycket störande, och efter att först ha varnat för att ge eleven valmöjligheten att lugna sig, kan man be eleven lämna klassrummet tills hen har lugnat ner sig.

Hon borde också prata med de andra lärarna om hjälp att upprätthålla sitt självförtroende som lärare. Lärare ska samarbeta kring regelskapande och hantering av klasserna, och uppmuntra varandra. Om den inställningen inte finns på skolan bör kollegiet och skolledningen arbeta med det. Även föräldrarna bör vara delaktiga i att arbeta fram normer och en fungerande struktur för samarbete mellan alla parter.

Reflektioner kring första uppgiften på hemtentan

Case: Valentina har problem med ordningen i en klass. Hon har tagit del av andras omdömen om klassen som orolig, med elever som vill testa henne och framför allt pojkar som vill imponera på varandra. Det visar sig stämma med hennes förutfattade mening.

Hon går alltså inte in i klassen med öppet sinne, utan har med sig en bild av den från början, vilket kan påverka hennes intryck av klassen.

Hon irriterar sig på avsaknaden av tydliga regler i skolan, och bestämmer sig för att göra egna, utan att analysera orsaken till avsaknaden av regler och vad hon kan göra för att förändra det tillsammans med andra lärare. Hon har enligt min uppfattning stora förväntningar på sig själv och sin kompetens att lösa problemen själv.

Jag tycker att hon verkar utöva ett auktoritärt ledarskap. Hon borde kunna tänka litet mer på elevernas situation.

Hattie nämner några orsaker till att en klass kan vara stökig.

-Eleverna kan känna hopplöshet, så att de inte förväntar sig några prestationer av sig själva. De kan känna en brist på kontroll. Istället kan de försöka skydda sig genom att bekräfta sin självbild som bråkiga. De kan nedvärdera skolundervisning.

En kvävande och bestraffande miljö i klassrummet kan befästa denna attityd. Valentinas ordningsregler och hennes irritation över att de inte respekteras är exempel på detta. Det är visserligen bra att göra klart vad hon förväntar sig av dem från början, men hon borde kunna anstränga sig mer för att förklara vad reglerna är bra för. Detta skulle kunna skapa trygghet bland eleverna och en känsla av att de ges ansvar för sin situation och kan påverka den själva.

-Att pojkarna imponerar på varandra, vilket Hattie kallar social jämförelse, kan vara ett sätt att försöka vinna status i klassen, något som inte har med undervisningen att göra alls. Här bör Valentina ge snabb återkoppling på önskat beteende, uppmärksamma inlämnade lappar istället för att irritera sig på de icke inlämnade. Beröm är effektivt för relationen, och relation är effektivt för prestationen.

Irritationsmoment i klassen kan hon ta itu med direkt. (Gunnarsson)

Några detaljer i texten som jag fastnade vid som värda att reflektera över:

-När eleverna inte lämnar in lapparna som hon har krävt av dem, så bestämmer hon sig för att "sätta hårt mot hårt" vilket betyder att hon har gett sig in i en maktkamp mot eleverna.

-Att hon låter "gårdagens irritation" blossa upp igen betyder att hon inte har lämnat det bakom sig, vilket hon borde ha gjort.

-Hon borde också prata med de andra lärarna om hjälp att upprätthålla sitt självförtroende som lärare.

Min DPY på KPU.

Väglöst land främjar ekosystemet

I Padjelanta, rakt öster om Staloluokta nära gränsen till Sarek, vid Rissajaures sydöstra hörn, ligger Sveriges otillgänglighetspunkt. Det betyder att det är den plats i landet där det är längst till närmaste väg. Här är det 4 mil åt varje håll. Någon gång i livet skall jag gå dit. Jag har redan tänkt ut en rutt som tar mig från Kvikkjokk till både otillgänglighetspunkten och det närbelägna Alkavare kapell, som måste vara Sveriges otillgängligaste kapell, med gudstjänst en gång om året, sista söndagen i juli.

Nu har en av de biologer, som brukar ha starka åsikter om djur och natur i fikarummet, varit med på en artikel i Environmental Management (2011, 48:865–877) om hur ekosystemet är beroende av väglöst land, och att dessa områden därför borde ges ett starkare skydd.

I artikeln står att väglösa och lågtrafikerade områden är relativt ostörda naturliga habitat för en mängd olika arter i fungerande ekosystem. Stora sammanhängande områden möjliggör större rörlighet och större genetisk variation, vilka båda leder till betydligt större chanser till överlevnad.

Vägar förändrar även landskapet på så sätt att tidigare otillgängliga områden blir tillgängliga för förändrad markanvändning, föroreningar, invasiva arter och skadeorganismer. Det leder till en förändrad artsammansättning som missgynnar många arter inom ekosystemet.

De väglösa områdena är viktiga för att minska klimatförändringarnas effekter. Markområden som är relativt opåverkade av människan är mindre känsliga för erosion och kan agera som barriärer för extremväderhändelser. Det finns även tecken på att de kan fungera som koldioxidsänkor genom sin större förmåga att lagra in kol på längre sikt än hårt uppodlad mark.

Både stora vägar och små vägar ger negativa effekter, men effekterna är proportionella mot trafikgenomströmningen. Därför är det också viktigt att hålla nere trafiken på småvägarna, i synnerhet i Europa, där så få riktigt väglösa områden finns.

I många länder utanför Europa finns det lagar som skyddar de väglösa och lågtrafikerade områdena, men i Europa är det sämre med det. Tidigare har skydd ofta gällt enskilda arter och habitat, men nu börjar det utvecklas en mer holistisk syn på ekosystemens bevarande, där deras processer, funktioner och integration beaktas.

Besprutning av toppar kan rädda svensk tallskog

Nu är det snart dags för en ny säsong av besprutning av talltoppskott med det växtskyddsmedel vi håller på att ta fram, Antibeta. Förra årets resultat var väldigt positiva. I de kommande veckorna skall jag göra nya lösningar som Kerstin Sunnerheim får med sig i sin ryggspruta när hon ger sig ut i skogen. Kemikalieinspektionen har fått veta de ingående huvudsubstanserna, och skall nu ta ställning till om de skall anses giftiga eller ej. Vi har inte hittat några tecken på det i litteraturen. De sedan tidigare kända substanserna verkar snarare nyttiga för människor och andra djur, de bara smakar illa. Som flytande hostmedicin ungefär. Så vi tror och hoppas att medlet blir godkänt.

Träden behöver besprutas i några år för att de skall växa sig tillräckligt stora för att älgarna inte skall nå upp till toppskotten. Det är bara toppskotten som skall besprutas, eftersom en av tankarna med metoden är att älgarna skall kunna äta av sidogrenarna. Äter de av toppskottet bildar trädet nämligen en krokig topp, som gör att hela stammen blir krokig och inte duger till timmer. Äter de av sidogrenarna kan stammen ändå växa rakt. Varje år skjuter träden nya toppskott som måste besprutas. Detta gör att besprutningen måste ske manuellt varje år i flera års tid. Ändå räknar man med att det lönar sig för skogsindustrin i det långa loppet.

Läs mer: Artikel i Skogsaktuellt

Besök hos vägglushundarna

Mitt i Medelpads skogar, utanför Fränsta, ligger ett hus där hundar utbildas bland annat till att känna igen lukter. Vägglöss utsöndrar en mängd ämnen, feromoner, för att kommunicera med varandra. Dessa ämnen hör till de otaliga ämnen som kan hundar lära sig känna igen. Feromonerna kan syntetiseras på labbet och användas i bekämpningen av dessa nygamla marodörer som har invaderat Sverige under de senaste tio åren. (Originalartikel)

Nu fick vi chansen att se hur hundträningen gick till. På Tirsta hundsupport arbetar Carita Wikström Eriksson som tog emot oss idag tillsammans med sin kollega Annika. Hon är hundbeteendeanalytiker och utbildar både människor och hundar i lydnad, människor i hantering av hundar och hundar i luktigenkänning. För att lära hundarna har de ett bord med plats för behållare i en skjutbar bricka, där hunden får lukta sig till det ämnet den skall hitta. De använder både syntetiska substanser och levande vägglöss, i olika behållare. När hunden hittat rätt behållare får den en belöning.

I rummet bredvid finns en större bricka på golvet, där flera korrekta burkar kan gömma sig, vilket är svårare för hunden. Nästa steg är att gömma doften någonstans i huset. Då skall hunden också klara att hitta den på olika höjdnivåer, och redan nu är den duktigaste hunden uppe i någon meter ovanför golvet. Ytterligare ett steg vidare är att leta i riktiga hus, helst några som anticimex har sett vägglöss i, och då vet var, medan hundskötaren inte vet. Då kan man säkrare se om hunden klarar det utan påverkan av skötaren.

Det är viktigt att ge belöningen i rätt tid och rätt mängd, så att hunden verkligen letar reda på det den skall. Den skall också klara av en sökning där ingenting finns. En risk är annars att hunden påstår sig ha hittat ett fynd, eller funnit att rummet är tomt, bara för att få belöningen. Då belönas ju det felaktiga beteendet, vilket självklart inte gör saken bättre.

Hundar har många gånger bättre luktsinne än vi och vi vet ännu inte gränsen för vad de kan prestera i fråga om luktigenkänning. Hundsupportrarna trodde att de kanske kunde klara nivåer som motsvarar mindre än vad en enda vägglus utsöndrar.

Det dröjer nog litet innan vägglusverksamheten kan komma igång på allvar, men det är intressant att se hur de jobbar på vägen dit, och hur det systematiska arbetet ger resultat.

Hur man lockar sökande till utbildningar

Det ryktas om att sjöbefälsskolan fick flera sökande när "rederiet" gick på TV. När "Emma Åklagare" gick skulle enligt samma sorts obekräftade rykten alla bli åklagare. Och läkaryrket är lika poppis som läkarserierna.

Men till kemistutbildningen är intresset lågt, vilket är mycket konstigt, eftersom kemi är det mest intressanta som finns! Det som saknas är helt enkelt en kemistsåpa. Vi har spånat litet hit och dit på det, och kommit fram till att det finns massor av möjligheter till klassiska skräpunderhållningsscener: giftmord, arsenik, infrysta lik i frysrummet, smygbyte av kärlekskonkurrentens reagens från något rätt harmlöst till något som orsakar explosion, förödelse och död. Men labbrockar och skyddsglasögon är så osexiga, så där ligger väl problemet.

Men nu har kemisternas såpaexperter sett en stor ljusning i mörkret: CSI! Kriminalteknikkurserna sprider sig som rötsvamphyfer på bekämpningsmedelfria agarplattor, och de är populära. Just nu går en hos oss på Mittuniversitetet, och den lyckades ta sig in i både Sundsvalls tidning och Dagbladet.

Se upp i backen! Snart är kemist ett innejobb!