I Padjelanta, rakt öster om Staloluokta nära gränsen till Sarek, vid Rissajaures sydöstra hörn, ligger Sveriges otillgänglighetspunkt. Det betyder att det är den plats i landet där det är längst till närmaste väg. Här är det 4 mil åt varje håll. Någon gång i livet skall jag gå dit. Jag har redan tänkt ut en rutt som tar mig från Kvikkjokk till både otillgänglighetspunkten och det närbelägna Alkavare kapell, som måste vara Sveriges otillgängligaste kapell, med gudstjänst en gång om året, sista söndagen i juli.
Nu har en av de biologer, som brukar ha starka åsikter om djur och natur i fikarummet, varit med på en artikel i Environmental Management (2011, 48:865–877) om hur ekosystemet är beroende av väglöst land, och att dessa områden därför borde ges ett starkare skydd.
I artikeln står att väglösa och lågtrafikerade områden är relativt ostörda naturliga habitat för en mängd olika arter i fungerande ekosystem. Stora sammanhängande områden möjliggör större rörlighet och större genetisk variation, vilka båda leder till betydligt större chanser till överlevnad.
Vägar både förändrar landskapet på så sätt att tidigare otillgängliga områden blir tillgängliga för förändrad markanvändning, föroreningar, invasiva arter och skadeorganismer. Det leder till en förändrad artsammansättning som missgynnar många arter inom ekosystemet.
De väglösa områdena är viktiga för att minska klimatförändringarnas effekter. Markområden som är relativt opåverkade av människan är mindre känsliga för erosion och kan agera som barriärer för extremväderhändelser. Det finns även tecken på att de kan fungera som koldioxidsänkor genom sin större förmåga att lagra in kol på längre sikt än hårt uppodlad mark.
Både stora vägar och små vägar ger negativa effekter, men effekterna är proportionella mot trafikgenomströmningen. Därför är det också viktigt att hålla nere trafiken på småvägarna, i synnerhet i Europa, där så få riktigt väglösa områden finns.
I många länder utanför Europa finns det lagar som skyddar de väglösa och lågtrafikerade områdena, men i Europa är det sämre med det. Tidigare har skydd ofta gällt enskilda arter och habitat, men nu börjar det utvecklas en mer holistisk syn på ekosystemens bevarande, där deras processer, funktioner och integration beaktas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar