Att inte vilja lära sig

Förra torsdagen skulle vi testa provplattformen för digitala nationella prov. Jag och en kollega satt i ett klassrum dagen innan och försökte lära oss hur det ska gå till. Jag är helt anti det här förtitusenmiljarderkronors-projektet, som bara är dåligt och bara inte funkar, men kämpar tappert med att försöka lära mig hur jag ska logga in och hur jag ska instruera eleverna att logga in.

Plötsligt hör jag mig själv säga i en uppgiven ton: "Jag fattar ingenting!"

Precis så låter ibland mina elever när de försöker lära sig saker som de egentligen inte vill lära sig.

Det var en väldigt intressant och lärorik erfarenhet för mig. För första gången i mitt liv träffade jag på något jag inte ville lära mig! Jag menar inte att jag alltid har varit intresserad av allt jag har lärt mig, en del saker har varit riktigt jäkla tråkiga, men jag har ändå alltid sett en poäng med att lära mig det. Digitala nationella proven ser jag ingen poäng med. Det känns mest som någon fix idé om att vara modern och digital.

Så även om det gick åt skogen med proven den här gången också, till allas skadeglädje, så har den här processen gett mig en värdefull insikt. Jag hoppas att jag har fått en större förståelse för hur det är att försöka lära sig saker som man uppfattar som poänglösa. Vi pratade en del om det på lärarutbildningen, att lärare i regel kommer från en miljö där kunskap uppfattas som värdefullt, och det kan göra det svårt att förstå hur det är att inte känna så.

Man lär så länge men har elever. Den här insikten kom inte en minut för tidigt i mitt liv. Snarare många år för sent.

Digitala verktyg i skolan

Regeringen har förslag på att minska användningen av digitala verktyg i skolan. Genast börjar kritikerna gnissla tänder: Vi lever i en digital värld. Vi måste förbereda eleverna för framtiden. Gå tillbaka till papper och penna är en "snabb och populistisk lösning".

Förmodligen har dessa kritiker inte en aning om hur mycket datorn används på rutin i skolan. Allt ska finnas på datorn, alla uppgifter och all information. Denna låsning till datorn gör att massor av lektionstid går åt till att hantera oladdade, glömda och trasiga datorer, blixtutskrifter av papper som kompensation, letande efter pennor och sudd och ändå få allt material samlat på olika ställen.

Elever anser sig själva vara mycket bra på att använda datorer, söka information och så vidare. I själva verket känner de inte skillnad på en sökmotor och en webbsida, har ingen aning om vilka sökord de ska använda, och är inte bara okunniga om vilken träff de ska välja, utan vet inte ens att det finns ett val.

För att förbereda eleverna för en digital värld kan vi inte bara dela ut datorer och säga: Använd dem! Det är som att ge papper och penna till en förstaklassare och säga: Skriv! Du kommer att bli bättre på skrivande ju mer du skriver. Vart tog lektionerna i datakunskap vägen? Tror man att evolutionen har kommit så långt på så kort tid att barn idag föds med mer datakunskaper än vad folk i min generation gjorde?

Visst kan man lägga uppgifter på datorn, men ska man lära sig något om datorer måste man ha riktade uppgifter som lägger fokus på inlärning av datorhantering. Googla på ett ord, skriv ner de tre första träffarna, gå in på webbsidorna och kolla vad du har fått för träffar. Fundera på varför du fick just de träffarna? Kan det bero på vad du har sökt på tidigare? Vad andra har sökt på tidigare? Hur mycket de har betalat google för att synas först? Vilken borde du välja och varför?

Material om detta finns på skolverket. Om man vet vad man ska söka på och söker på det. Vanlig källkritik anses vara viktig nu när man får så mycket information, men det här är något annat och borde också ingå mycket mer än det gör i skolan.

Fortsatta funderingar om människans självbild

Frågan om den fria viljan har väckt min uppmärksamhet igen när jag skrev om vetenskapliga teorier som har ändrat människans självbild. Det är framför allt två poddar från Sveriges radio, P3 dystopia "Fri vilja" från den 25 december 2024 och filosofiska rummet "Den fria viljan" från den 3 februari 2019 som jag utgår ifrån. 

Jag har länge haft en ide om att vi har en fri vilja i den meningen att den inte är underordnad något väsen, alltså att vi människor står ensamma i universum med att bestämma saker om oss. Däremot har vi inte några fria val, eftersom alla val vi gör bestäms av det vi har upplevt tidigare. Den här iden har jag börjat ifrågasätta. 

Dessutom menar jag att frågan om den fria viljan är oberoende om vi gör medvetna val eller omedvetna, eftersom vi är lika mycket våra omedvetna delar av hjärnan som våra medvetna.

Där rör sig diskussionen i filosofiska rummet. Vi vet att vi gör val omedvetet innan vårt medvetande får reda på det. Allt överläggande om för och nackdelar är inte för att kunna välja utan för att rationalisera ett val vi redan har gjort. 

Men uppfattningen om att vi bara är vårt medvetande, och vår hjärna på något sätt verkar utanför oss, är stark. Uttryck som "Vi gör inte valet själva, vår hjärna har redan gjort dem åt oss" tyder på det. Jag tycker det verkar konstigt. Vi är ju våra hjärnor också och om hjärnan har gjort valet har ju vi gjort valet.

Vissa går så långt att de tror att något immateriellt styr vårt medvetande.

Frågan om vi kan hållas ansvariga för våra handlingar blir aktuell om man tänker sig att våra val enbart avgörs av våra tidigare erfarenheter. Om det bara finns ett alternativ för oss att handla så kan vi inte hållas ansvariga för detta handlande.

När det gäller beröm för bra handlingar är det inget att orda om. Vi mår bra av det och att få människor att må bra är gott, oavsett om de förtjänar berömmet eller deras goda handlingar var bestämda av orsaker utanför deras kontroll. När det gäller dåliga handlingar, som brottslighet, så kanske det är godare med behandling än vedergällning. 

P3 Dystopia tar det hela ett steg längre, och tar upp de fysiker som tror på predestination. De menar att all tid egentligen finns samtidigt, och att vi följer tidslinjen som man tittar på en film som redan är inspelad. Det gör den fria viljan omöjlig. Den styrs av naturlagarna. En räddning skulle kunna vara parallella universa, där varje val ger upphov till ett nytt universum, men det verkar mest önsketänkande att det skulle kunna vara så.

Men vad är det då för vits med något alls, om allt som ska ske i mitt liv redan är förutbestämt? Då spelar det väl ingen roll vad jag gör, jag kan bara låta saker ske och strunta i allt. Ja, om det nu är förutbestämt att jag ska göra så, så kommer jag att göra det.

En ny utmaning för vår självbild. Jag kan inte göra något av mitt liv, inte påverka det alls. 

Den stora räddningen borde vara att tänka om. Jag kan ju titta på en film med behållning och tycka att den är jättespännande, trots att jag vet att slutet redan är inspelat. Jag har bara inte sett det än och det gör att det finns en mening med att se filmen till slutet. 

Likadant kan vi tänka på våra liv. Livet är ett äventyr att utforska. Vad som kommer att hända är redan predestinerat, men jag vet inte om det än. Meningen med livet blir att upptäcka vad som händer sen.

Men det lär dröja många hundra år innan människan accepterar det här. Tills dess får vi leva vidare med illusionen om den fria viljan.

Avenantramider

Gammal text från 2011, men jag publicerar den för att jag har skrivit den.

Avenantramider är en grupp kanelsyreamider av antranilsyror, som finns i havrets gryn och hylle. De bildas också i gryn, hylle och blad efter angrepp från svamp och andra skadeorganismer. Genom att studera korrelationen mellan total fettkoncentration och avenantramidkoncentration har forskarna fått en indikation på att de har en funktion som antioxidanter som skyddar fettsyror, såväl som andra funktioner av havre.

Avenantramider har visat sig ha antioxidantaktivitet in vitro. Dessutom har de t ex visat sig kunna förebygga oxidativ stress i utvalda delar i excersised råttor och förmodas skydda mot åderförkalkning enligt vissa undersökningar.

De har ett samband med den fräscha smaken och lukten hos havreprodukter, och det kan bero på att de skyddar dem från att förstöras genom sin funktion som antioxidanter. 2p, 2f and 2c (figur 7) är generellt sett rätt stabila under upphettning och förvaring och de flesta former av kommersiell processning.

Biosyntesen är en kondensation av antranilat och kanelsyrederivat. Kanelsyrederivat finns det gott om i naturen, och de finns med i många biosynteser, t ex en del substanser med antioxidantaktivitet, lignaner, ligninger och flavonoider.

p-cumarsyra biosyntetiseras från fenylalanin via kanelsyra, eller från tyrosin. p-cumarsyra är ingen effektiv antioxidant i sig, men aktiviteten höjs drastiskt när ett av ringens väten byts ut mot en metoxyl- eller hydroxylgrupp på kolet närmast det kol som hydroxylgruppen sitter på (orto-position).

De vanligaste kanelsyrederivaten p-cumarsyra, ferulasyra och kaffesyra, är byggstenar i de naturligt förekommande avenantramiderna. Dessutom är sinapinsyra vanlig i naturen. Estrar och amider av dessa syror finns också.

Antranilsyra är en del av tyrosinmetabolismen, och det 5-hydroxylerade derivatet har visat antioxidantaktivitet.

Bland de avenantramider som har isolerats från havre finns 1p, 1f, 2p, 2f, 2c och 3f. Dessutom finns det indikationer på 1c.

1p, 1f, 1s, 1c, 2p, 2f, 2s and 2c har syntetiserats av min företrädare och jag har gjort 1a, 2a, 3a, 3p, 3f, 3s and 3c, och utvecklat syntesen av 1s något.

Syntes

Avenantramider syntetiseras genom en syrakatalyserad koppling mellan skyddade bensaldehyd- och bensoxazinonderivat. Dessa har tillverkats genom att återloppskoka antranilsyraderivaten i ättiksyraanhydrid, och bensaldehydderivaten i ättiksyraanhydrid och pyridin. Kopplingen skedde under torra förhållanden för att undvika ringöppning av startmaterialet.

Den fosfatkatalyserade ringöppningen och avskyddningen utfördes utan att rena kopplingsreaktionens produkt, eftersom råproduktblandningen innehåller en stor mängd delvis ringöppnade och avskyddade produkter.

För att få startnaterialen till avenantramiderna i 3-serien, behandlades metyl-6-nitroveratrat med natriumhydroxid, följt av surgöring. Den resulterande nitrobensoesyran reducerades till den korresponderade hydroxiantranilsyran. Den elektrondragande nitrogruppen i metyl-6-
nitroveratrat placerar en partiell positiv laddning på det motsatta kolet, vilket underlättar den nukleofila aromatiska substitutionen med hydroxyljonen. Detta är inte möjligt med kolet med den andra metoxylgruppen, eftersom karboxylgruppen på dess motsatta sida är en svagare elektrondragare som dessutom försvagas ytterligare genom att den är deprotonerad i den basiska lösningen. (Scheme 2)

Hydroxiantranilsyran såg ut att vara känslig för oxidation. När den förvarades i luft blev den mörkt brun och visade inga skarpa signaler i NMR, vilket indikerar nedbrytning via en radikalmekanism. Därför acetylskyddades den, genom att indunsta metanolen, tillsätta ättiksyraanhydrid och återloppskoka, under inert atmosfär.(Scheme 2)

Diskussion

Under kopplingsreaktionen var en del av produkten också delvis avskyddade. Genom att köra produktblandmingen genom en kiselgelkolonn (etylacetat/diklormetan 1:9) och analysera fraktionerna med NMR, befanns tre derivat av 3f vara huvudprodukterna. Ringslutna och skyddade, ringskyddade och skyddade på antranilsyraringen, och ringslutna och skyddade på kanelsyraringen. En fjärde produkt syntes på NMR innehålla både en karboxylsyra och en dubbelbindning, vilket indikerar att det var en ringöppnad produkt.

De nödvändiga förhållandena för ringöppning och avskyddning, d v s temperatur och tid, varierar mellan avenantramiderna. En möjlig förklaring är att lösligheten i vatten spelar en viktig roll. Kristallerna som återstod i vattenlösningen efter att ha rört produktblandnignen från kopplingssteget i syntesen av 3f, i natriumfosfat i rumstemperatur i 24 timmar, filtrerades och analyserades med NMr. De bestod av nästan ren ringsluten och skyddad 3f. Förslaget är därför att att ringsluten och delvis avskyddade avenantramider, som innehåller sura funktionella grupper och därför förväntas vara vattenlösliga i basisk lösning lätt avskyddas vid rumstemperatur, medan ringslutna och helt skyddade avenantramider oftast behöver uppvärmning, beroende på sin dåliga löslighet i vatten vid rumstemperatur.

Uppreningen var den mest problematiska delen av syntesen. 1s verkade inte vara stabil på kiselgel, och det var svårt att hitta optimala förhållanden för omkristallisering. En Sephadex LH-20-kolonn, eluerad med metanol, kunde användas för 2a och 3-serien. 1a verkade degraderas på kolonnen, men var å andra sidan enkel att omkristallisera från aceton/vatten, som även användes för de övriga avenantramiderna, med större eller mindre förluster.

Vetenskapliga teorier som ändrar människans självbild

Idag på fysiklektionen när jag undervisade om den geocentriska och heliocentriska världsbilden slogs jag av likheterna med en annan vetenskaplig teori som har ändrat människans självbild och som kyrkan envist motsätter sig: Evolutionsteorin.

Den heliocentriska världsbilden är inte ny. Redan under antiken hade bland annat Aristarchos, han som mer än 200 år innan Jesus föddes räknade ut månens storlek på ett ungefär, tankar om att solen, den lysande centrala elden, befann sig mitt i universum och alla planeterna kretsade runtom.

Aristarchos

Hans idéer slog inte igenom, för det stämde inte med människans självbild, utan Ptolemaios idé om hur alla planeter, solen och månen kretsade i sfärer runt jorden passade bättre med uppfattningen om att Gud hade satt jorden i centrum för sin skapelse.

När Kopernikus på 1500-talet hade problem med hur planeterna rörde sig enligt denna idé, hur de ändrade hastighet och bytte riktning med jämna mellanrum, och upptäckte att rörelserna blev mycket mer logiska när man satte solen i mitten, vågade han inte prata om det för att han visste att kyrkans folk skulle bli förbannade på honom. Galileo blev ju senare till och med anklagad för kätteri och satt i husarrest.

Planetsystemet enligt Kopernikus

Hur kunde någon ha mage att betrakta människans planet som en i mängden bland andra planeter, och inte i universums centrum? Gudlöst, minst sagt!

Först på 1800-talet, 300 år efter Kopernikus, kunde kyrkan så smått börja acceptera den heliocentriska världsbilden.

Då kom nästa dråpslag mot den mänskliga självbilden: Evolutionsteorin. Teorin i sig var väl inte så mycket att orda om. Det var helt rimligt att växter och djur kunde ha utvecklats på detta sätt. Problemet var att vissa tyckte att även människan hade utvecklats på samma vis.

Karikatyr av Darwin som apa från the Hornet magazine 1871

Hur kunde någon ha mage att betrakta människan som en i mängden bland levande organismer, och utvecklats på samma sätt? Gudlöst, minst sagt!

100 år senare, i mitten av 1900-talet hade de flesta kyrkor accepterat att människan är en del av evolutionen, men inte alla.

Det finns nog inga religiösa grupper numera som tror att solen snurrar kring jorden. Däremot finns det fortfarande vissa som inte tycker att evolutionsteorin stämmer med deras självbild. Det har bara gått 150 år sen den upptäcktes, så vi får väl räkna med några hundra år till innan skapelseberättelsen kommer att verka lika orimlig som den geocentriska världsbilden av de sista extrema religiösa grupperna.

Drömskolan

Hur skulle din drömskola se ut, om du fick fantisera helt fritt, utan att tänka på några praktiska förutsättningar?

En av punkterna på höstlovskonferensen i år var en redovisning om den uppgiften, som vår rektor och några till hade utfört på en av sina aktiviteter. De började spåna om en skola som var öppen från 8 till 20 och lärare hade jour antingen på plats eller online. De medgav att de inte hade någon plan för hur det skulle funka i praktiken med lärarnas arbetstider och så vidare, och det följande fick mig nästan att sätta i halsen av förvåning. 

Drömmen var att skolan skulle vara en plats där barnen fick delta i aktiviteter efter förmåga. Det skulle vara vanliga lektioner blandat med studierum, dit eleverna kunde gå för att jobba med olika uppgifter, och där det skulle finnas lärare till hands i olika ämnen för varje rum.  

Eleverna skulle inte vara bundna till sin årskurs eller ålder, utan kunde jobba på sin egen nivå. De skulle följas upp regelbundet av sin mentor för att lägga upp en plan för hur de skulle jobba med det de behöver.

Där blev jag frustrerad. Det här är ingen fantasiskola. Den finns och den har en väl genomarbetad pedagogik. Och den är hatad av alla. Kunskapsskolan.

När jag såg de andras förtjusning över hur det skulle hjälpa de svaga eleverna som genom ett trollslag, räckte jag upp handen och frågade om skolan ändå inte passade bäst för elever som kunde ta mycket eget ansvar. Det är ju vanlig kritik mot Kunskapsskolan. Svaret var att det här var ju bara en fantasi, det skulle säkert gå att lösa om man jobbade vidare med det praktiska. Uppfinna hjulet en gång till alltså.

Faktum är att den här typen av pedagogik är så hatad att det rentav hittas på att Kunskapsskolan drivs av vinstintresserade riskkapitalister fast det inte är sant. Journalister presenterar det på ett sätt som får folk att tro, utan att de egentligen säger det, att de har en koppling till Academedia, men det har de inte. Skolan drivs av eldsjälar, liksom Jensen, Montessori (innan det köptes av Academedia) och liknande.

Kanske är det missunnsamheten som tittar fram. Det där att folk inte tål att det går bra för andra. Annars kan jag inte förstå hatet mot en skola som bara har lyckats med att genomföra en pedagogik som andra drömmer om när de får fantisera fritt om något som de tror är för bra för att vara sant.

Har du slutat slå din man, Alli Klapp?

Jag publicerar nu ett inlägg som jag påbörjade under lärarutbildningen 2017: Nu må jag skjuta budbäraren, men jag blev oerhört frustrerad av ett uttalande i en bok av ovannämnda författare.

I min kurs, Kompletterande pedagogisk utbildning, dominerar redan välutbildade, på arbetsmarknaden etablerade, medelålders människor, som för längesedan passerat tonårsstadiet. Ändå går det inte att få godkänt på kursen utan att beskriva hur utbildningen har utvecklat oss från oreflekterade barn till självständigt tänkande vuxna.

Alli Klapp återberättar en lärarutbildare, som beskriver det som att de studerande blir frustrerade av att ifrågasätta sin syn på kunskap som något statiskt och absolut. De studerande ska alltså tidigare ha trott att kunskapssynen är av Gud given och inte går att ändra, och så kommer lärarutbildarna som frälsare och berättar att det är människor i ett samhälle som har skapat och definierat kunskapsbegreppet. 

Jag orkar inte. Hur högmodig får man vara? Att i sann Dan Brown-anda beskriva alla i sin omgivning som idioter för att kunna framstå som överintelligent när man i själva verket är en riktig medelmåtta. Vår frustration kom inte av att vi måste ifrågasätta oss själva, utan att kursledarna inte fattade att vi redan hade gjort det, för länge sen, som alla gör vid sitt inträde i vuxenlivet

Det påminner mig om en annan kurs jag gick, där en föreläsare stod och upplyste oss förmodat otänkande människor att den vetenskapliga metoden är ett mänskligt påfund och inte är fritt från värderingar. Jag satt och gapade över att han trodde att det var nytt, han pekade på mig och sa: "Titta vad chockad du blir av det jag säger", som om jag hade hört det för första gången. 

Den gången trodde kursledaren att jag var den enda som inte förstod något av kursen, för jag var naturvetare och de andra var samhällsvetare och humanister, och vi är ju så dumma. När vi hade skrivit klart examensuppgiften tog hon mig åt sidan och bad om ursäkt. Det hade nämligen visat sig att jag var den enda på kursen som förstod allt fullt ut. Jag hade helt enkelt läst fler kurser tidigare och haft förkunskaper som det inte var tänkt att vi skulle ha, så hon missuppfattade min icke-utveckling som att jag inte hade lärt mig det vi skulle lära oss.

Det illustrerar vikten att ta reda på nuläget innan vi försöker ändra på det vi har. Annars riskerar vi att skjuta långt bredvid målet eftersom vi står på helt fel ställe och siktar. Utgår man ifrån att ingen kan något måste man åtminstone vara öppen och förberedd på att man har fel, och att vissa redan kan en hel del.

Läderbaggens (Osmoderma eremita) liv och bevarande i Sverige
Litteraturuppgift i ekologi, 7,5 hp, distans, Visby, våren 2017

Inledning

Läderbaggen (Osmoderma eremita) är en ca 3 cm lång bladhorning som lever i ihåliga träd, framför allt ek (Quercus robur). Larven lever på mulm bestående av bl.a. ved som redan har brutits ned av andra organismer. Bland dessa sena nedbrytare och detritivorer finns många hotade arter, eftersom ruttna träd sällan får stå länge, utan röjs bort.

Beståndet av ek har minskat och fragmenterats de senaste århundradena, vilket gör att det finns färre lämpliga habitat för läderbaggen. Dessutom finns det få träd på varje ställe, och en brist på yngre träd som läderbaggen kan kolonisera när de gamla dör. Det hotar dess överlevnad på sikt, eftersom den inte flyttar sig långt, utan ofta lever kvar i det träd där den fötts.

Naturvårdsverket har tagit fram ett åtgärdsprogram som går ut på att inventera de platser där läderbaggen finns och sköta träden i dessa områden, för att hjälpa de populationer som finns att överleva. Jag kommer att beskriva åtgärderna i den avslutande delen av uppsatsen, men ger först en bakgrund om vilka resurser och förhållanden läderbaggen kräver, deras interaktioner med andra arter, framför allt ek och människa, och deras mönster för förflyttning.

Resurser och förhållanden

Läderbaggens ägg läggs under sommaren i mulmen i ihåliga träd, d.v.s. en blandning av nedbrutet trä, svamp och rester av levande organismer. Larven lever i närmast innerväggen av håligheten, äter av mulmen och är viktig för nedbrytningen. De fleråriga (perenna) larverna satsar på överlevnad och tillväxt under juvenilstadiet, som varar i 3-4 år, innan den förpuppas och utvecklas till fullvuxen (imago) under våren-sommaren.

Ranius & Nilsson (1997) har jämfört antalet läderbaggar med ett antal variabler vid Bjärka-Säby och Sturefors utanför Linköping. Larverna börjar äta när mulmen är varmare än +13°C, (Ranius m.fl., 2005), vilket underlättas om öppningen till håligheten vänd mot solen och träden inte står för tätt. De trivs bäst i fuktiga förhållanden men är toleranta mot torka, vilket gör att de kan stanna i döda, stående träd ett tag, men föredrar levande träd. De flesta och största läderbaggarna hittas i stora träd med mycket mulm, eftersom mulmen håller vatten, och stabiliserar temperaturen. Larven producerar själv mulm genom att äta på träet, och deras avföring blir en del av mulmen. (Ranius & Nilsson, 1997)

Interaktioner med andra arter

En förutsättning för att läderbaggen ska kunna kolonisera ett träd är att det redan har varit tidigare nedbrytare på platsen. De finns mest i ekar som är mer än 200 år gamla där håligheter har hunnit utvecklas. (Naturvårdsverket, 2014). Många arter finns i mulmen i gamla träd. Det kan förekomma konkurrens med andra bladhorningar, som verkar ha samma krav på habitat (Ranius m.fl., 2005) men antalet arter och individer i ett träd beror mer på mängden mulm än på interspecifik konkurrens. (Chiari m.fl., 2014) Det är dessutom ofta artrikare där läderbaggen finns. Läderbaggens larver gör håligheten större, ökar mängden mulm och kan också höja kvävehalten i mulmen via de kvävefixerande bakterier som de har i sin mage. Detta är viktigt eftersom kväve tillgängligt för assimilation i biomassan ofta är en begränsad resurs för organismer som lever i träd. (Jönsson, 2004)

Några få predatorer på läderbaggar är kända. En av dem är mulmknäpparen (Elater ferrugineus), som också är hotad. De är generalister på olika insektslarver och lever i samma habitat som läderbaggen, men de kräver ännu större markområden med ihåliga träd än läderbaggen. De lockas av läderbaggarnas persikodoftande sexualferomon. (Naturvårdsverket, 2014) Några parasiter har också hittats. (Ranius m.fl., 2005)

De viktigaste konkurrenterna är människan och mindre träd. Människan konkurrerar om samma markområden med sina krav på effektivt jordbruk, och promenadområden med träd som anses vackra att se på och som inte har stammar eller grenar som riskerar att falla och tillfoga skada. Konkurrens om individuella ekar finns också eftersom människan har krav på bra, oskadat virke och tenderar att hugga ned ekarna innan de har hunnit utveckla håligheter. Andra träd konkurrerar om plats och ljustillgång när de växer på äldre betesmarker som inte används av människan längre. De förändrar mikroklimatet i ekarna när de skuggar solen och minskar möjligheterna för mulmen att värmas till den temperatur som larverna behöver.

Populationsdynamik

En organism sprider sig p.g.a. att populationen blir för stor på samma yta så att det blir konkurrens om resurser eller plats, för att habitatet har försämrats, eller för att förhindra inavel om det är för få individer på samma plats. Nackdelar med flytt är risken att bli uppäten av rovdjur, att inte hitta ett nytt träd att kolonisera och att satsa för mycket resurser på flytten så att färre blir kvar till reproduktion. (Hedin, 2003) Läderbaggar är semelpara organismer, som gör av med alla resurser på fortplantningen, varefter de dör. Imagon, den vuxna skalbaggen, äter vad man vet ingenting utan måste befrukta sig och lägga ägg under de 2-5 veckor den lever, därför är det en viktigt att inte satsa resurser på annat. De flesta honor som flyttar är dock redan befruktade och kan lägga ägg direkt på det nya stället. (Svensson, 2011)

Läderbaggen lever ofta kvar i det träd där den har fötts. Om de flyttar är det över ett kort avstånd, vilket gör att det måste finnas många gamla träd ganska nära varandra för att populationen ska vara bestående. Det är vanligt för arter som lever i stabila förhållanden, som eklandskapen har varit länge, men som nu är på väg att förändras. Det tar lång tid för nya habitat att bildas, så en annan förutsättning för läderbaggens överlevnad är att det finns träd i olika åldrar i närheten av varandra. De förflyttar sig också längst när det är varmt, vilket det inte alltid är på sommaren i Sverige. (Naturvårdsverket, 2014)

Man kan betrakta individerna i varje träd som en population i en metapopulation, d.v.s. delvis isolerade populationer med ett visst utbyte med varandra. Antalet läderbaggar i en ek varierar mellan åren, men de är icke-synkroniserade mellan ekarna, så när en population dör ut kan det ske migration från näraliggande populationer. Därför är antalet individer i metapopulationen ganska stabil. (Ranius, 2001.) Thomas (2000), tillämpar en modell för populationsdynamik för att se hur trädlevande arter med olika förflyttningsmönster påverkas av trädens bestånd. De mikrohabitat där varje population lever i många fall inte är bestående, utan en del förstörs och nya skapas, och dynamiken i metapopulationen påverkas. Läderbaggen tillhör de arter som följer det mönstret, eftersom de är beroende av att hitta yngre träd när de äldre dör.

Tidigare var eken vanlig i Sverige, och fridlyst, eftersom kronan arbetade för att säkra tillgången på skeppsvirke. Markägare hade rätt att ta grenar till djurfoder och bränsle, och kronan märkte dem ovarsamt, så ekarna skadades ofta och kunde bilda håligheter med mulm. (Eliasson & Nilsson, 2002) Förutsättningarna för läderbaggens levnad var alltså bra, även om uppgifterna om deras spridning i historisk tid är få. (Antonsson m.fl., 2003)

När fridlysningen av eken hävdes under 1800-talet höggs många ekar ned. De som finns kvar är små mängder på spridda platser. I ett fragmenterat landskap drabbas alla arter på olika sätt. De arter som har låg rörlighet, som läderbaggen, kan stanna länge på en plats i ett fragmenterat landskap, om det kvarvarande habitatet är tillräckligt stort. De drabbas däremot hårt när habitatet minskar eller försvinner helt, som när alla ekar huggs ned eller dör inom ett område. (Thomas, 2000). Problemet är att betning, skugga från äldre stora träd och bristande incitament att låta yngre plantor växa har gjort att de flesta ekar är i ungefär samma ålder och det finns inte så många yngre träd som kan bilda nya hålträd som läderbaggen kan kolonisera. (Eliasson & Nilsson, 2002)

Åtgärder för att skydda läderbaggen

Sverige och Frankrike är de länder i Europa där det finns mest Läderbaggar. I Sverige finns den från södra Sverige till Uppland, framför allt i eklandskap vid gods. Exempelvis Bjärka-Säby och Sturefors i Östergötland har stora populationer. De finns även i alléer och i vissa fall i fruktträdgårdar. Ranius m.fl (2005) hävdar att den största populationen i världen finns i sydöstra Sverige, vilket gör att vi har ett stort ansvar för deras bevarande.

I Uppland är förekomsten av läderbagge sparsam. Vid en landsomfattande inventering 1993-2003 hittades imago, spillning och fragment på fem lokaler i Enköping, imago i Biskops-Arnö, Håbo, larv i Stäksjön, Värmdö samt fragment i Wik, Uppsala och Nyckelviken, Nacka. (Antonsson m.fl., 2003) Det finns dock informationsbroschyrer utgivna av länsstyrelsen, som ska öka kunskapen om läderbaggen bland allmänheten (www.lansstyrelsen.se/uppsala) vilket är en av åtgärderna i Naturvårdsverkets åtgärdsprogram (2014).

När det gäller att skydda arter som flyttar endast korta sträckor är det mest effektiva sättet att bevara dem att skydda träd i närheten. En viktig del i arbetet att bevara läderbaggen är att inventera var den finns, för att veta var man ska sätta in åtgärder. Olika metoder för att inventera förekomst och förflyttningsmönster är fallfällor, radiopejling, observationer av levande djur och rester av dem, och räkning genom fångst-återfångstmetoden. Man kan även titta i historiska register för var den har hittats förr, för att se om förekomsten har minskat. Läderbaggens hane ger ifrån sig ett sexualferomon, γ-dekalakton, som luktar starkt av persika, och som kan användas för att påvisa förekomst, genom att gillra fällor med ämnet som bete, ta luftprover, eller lukta sig till ställen där den kan finnas. Man kan också se på spillningen, som har en karaktäristisk form av tillplattade pellets. (Naturvårdsverket, 2014)

Den viktigaste åtgärden är att få fram lämpliga träd som kan koloniseras. Det kan göras med påskyndad föråldring genom att fläka av grenar och genom att frilägga ekar försiktigt där inga djur har betat på länge och det är igenväxt. Det bästa är att spara halvgamla ekar en kort bit ifrån de gamla. (Ranius & Nilsson, 1997) Eftersom läderbaggen inte är helt knuten till ekar, kan även andra träd användas. I andra länder har gamla fruktträdgårdar fyllt denna funktion. Man kan även sätta upp mulmholkar som substitut för hålträd. Naturvårdsverket föreslår att ersättning ska utgå till markägare som sköter eklandskap på ett sätt som bevarar läderbaggen.

I skötseln av eklandskapen får inte arter som kräver skuggiga förhållanden eller klenare ved missgynnas, t.ex. långhorningar i hassel och klen ek. (Naturvårdsverket, 2014) Frihuggning av träd får inte påverka andra träd som har naturvärden, t.ex. om det finns en väletablerad lundflora, när det har varit igenväxt länge. Jag kan tänka mig att vissa åtgärder, som att gallra fram ädellövskog i blandskog, kan skada andra arter, t.ex. generalister som lever av båda delarna, där de får mindre konkurrens av specialister.

Källor:

Antonsson, K., Hedin, J., Jansson, N., Nilsson, S.G. och Ranius, T. (2003), Läderbaggens (Osmoderma eremita) förekomst i Sverige. Entom. Tidskr. 124: 225–240.

Chiari, S., Carpaneto, G. M., Zauli, A., Zirpoli, G. M., Audisio, P. och Ranius, T., Dispersal patterns of a saproxylic beetle, Osmoderma eremita, in Mediterranean woodlands, Insect Conservation and Diversity, 6: 309–318

Eliasson, P. & Nilsson, S.G. (1999), Rättat efter Skogarnes aftagande – en miljöhistorisk undersökning av den svenska eken under 1700- och 1800-talen. Bebyggelsehistorisk Tidskrift 37: 33–64.

Hedin, J. (2003), Metapopulation ecology of Osmoderma eremita - dispersal, habitat quality and habitat history, Doktorsavhandling, Abstract, hämtat 2017-04-17 från http://lup.lub.lu.se/record/465755

Jönsson, N., Méndez, M. och Ranius, T. (2004), Nutrient richness of wood mould in tree hollows with the Scarabaeid beetle Osmoderma eremita, Anim. Biodivers. Conserv., 27.2: 79–82.

Läderbagge, Uppsala: Länsstyrelsen, hämtat 2017-04-23 från www.lansstyrelsen.se/uppsala

Naturvårdsverket (2014), Åtgärdsprogram för läderbagge, 2014–2018, Stockholm: Naturvårdsverket

Ranius, T. (2001), Constancy and asynchrony of Osmoderma eremita populations in tree hollows, Oecologia, 126:208–215

Ranius, T. m.fl. (2005), Osmoderma eremita (Coleoptera, Scarabaedia, Cetoniinae) in Europe, Anim. Biodiv. Conserv. 28.1: 1-44

Ranius, T. och Nilsson, S. G. (1997), Habitat of Osmoderma eremita Scop. (Coleoptera: Scarabaeidae), a beetle living in hollow trees, J. Insect conserv., 1: 193-204  

Thomas, C. D. (2000), Dispersal and extinction in fragmented landscapes, Proc. R. Soc. Lond. B: Biological Sciences, 267: 139-145

Dokumentation för hemuppgift, del 2

8:00 Gråmulet igen. Altostratus+stratocumulus. Nästa front passerade oss i natt. Det har varit molnigt och därför har temperaturen inte sjunkit märkbart. Litet regn har det kommit också, det ser man på radarbilderna och på Celsius och SMHIs tabeller och diagram.

Enligt tv4-vädret ligger det ett lågtryck över norra Finland med tillhörande kallfront över oss. På satellitbilderna ser virveln över Atlanten ut att ha kommit in över Finland, men den är litet otydlig ett tag. Kanske har lågtrycket bildats nyligen, eller omformats på något sätt, med tanke på gårdagens uppdelning av kallfront och varmfront. Det brukar bildas lågtryck när fronter delas upp, eftersom kallfronter rör sig fortare och de böjer av mot varandra och bildar en virvel. På tv4 pratar de om blåst också i samband med det här lågtrycket, men det märks inte här.

Lufttrycket har sjunkit rejält här från 1015 hPa i går till 1003 hPa nu.

11:34 Altocumulus, stratocumulus. Molntäcket spricker upp och det är mycket blå himmel nu. Små molnbollar och strimmor ovan och större moln i horisonten, men ändå bomullstussiga.

12:30 syns höga moln, cirrus (fjädermoln, till höger i översta bilden), och ett litet cirrocumulus (makrillmoln) har synts till. Det är disigt över solen så jag undrar om det är cirrostratus där. Lutar förresten moln alltid i vindriktningen. Det måste jag fråga om.

14:00 Visst är molnen platta under? Det här måste väl vara cumulusmoln (stackmoln). Kan solen ha värmt jorden så att luften har stigit och den innehållande fukten har kondenserats vid 1-2 km höjd? Temperaturen har stigit vid marken i alla fall på förmiddagen. Det var 12 grader vid 11:00, men nu har det sjunkit igen till 10 grader.

17:00 Nu är det i princip molnfritt förutom litet rosa moln vid horisonten. Därför blir det nog kallare i natt när värmen kan försvinna lättare. På tv4-vädret sa de runt 5 grader i morgon bitti.

Dokumentation för hemuppgift, dag 1

Nu ska det äntligen bli litet fart på vädret och litet klara dagar, eftersom några fronter enligt tv4-nyheterna ska passera i dagarna och mellan dem ska det bli torrare luft. Så nu börjar jag dokumentera.

8:30 Nimbostratusmoln över hela himlen. Väldigt låga, litet dimmigt på håll. Nimbostratus bildas genom långsam hävning av stora luftskikt, t.ex i samband med varmfronter. Om man tittar på frontkartan på wetteronline.de, så ser man att en ockluderad front (alltså en varmfront och en kallfront som har smält samman) stod över oss kl 6:00. Enligt tv4-nyheterna är det en varmfront som rör sig över oss västerifrån. Det är flera fronter som ska passera oss innan det kommer torrare luft.

Vinden är sydvästlig på marken och nordvästlig högre upp (vid 500 hPa tryck, vilket motsvarar ungefär 5500 möh), och det är ett lågtryckscentrum över havet i nordväst och högtryck nere i Frankrike. Vinden blåser moturs i lågtryck och medurs i högtryck på norra halvklotet, och rör sig in mot lågtryck och ut från högtryck i marknivå, p.g.a. friktionen från marken, men cirkulärt över 1000 meters höjd. Är det förklaringen till de olika vindriktningarna?

Regn och låga moln kommer före en varmfront och är då mer långvarigt, och efter en kallfront, och är då mer intensivt och kortvarigt. Enligt SMHI och Celsius, och det blöta på marken, har det regnat litet i natt. Lufttrycket har också fallit från 1020 till 1015 hPa sen i går, och det brukar det göra innan fronter.

11:30 Molntäcket spricker upp och det är stratusmoln som är gråa på undersidan och vita på översidan. Litet fransiga, litet olika höjd. Stratocumulus? Men de är liksom för luddiga. Det kanske är stratocumulus som håller på att bildas. Det blåser från sydväst.


14:30 Rakt upp Stratus/stratocumulus+altostratus. Norr: Stratocumulus. Molntäcket är uppsprucket så det syns moln på olika höjd, det skymtar litet riktigt höga moln ibland. För en timme sen syntes cirrocumulus och en tunn slöja som kanske var cirrostratus, fast de är ju svåra att se, eller cirrus. Det rör sig mycket däruppe och det blir en del kul molnformationer. Blå himmel i söder och tråkstratusmoln i sydost.

Molnen splittrar sig i linjer och duttar och 15:30 ligger band över himlen NO-SV. Altocumulus tror jag.

På satellitbilderna från yr.se och SMHI ser man hur molnen som borde höra till nästa front verkar vara på väg mot oss.

17:00 Det ligger stora band i nordsydlig riktning, en del med fiskbensliknande mönster, med små molnpluttar emellan som jag tror är altocumulus fast de är mindre än ett finger stora. En molnrulle av stratocumulus(?) ligger i NV och det är vanliga stratusmoln och högre moln som nog är altostratus över.

Det är mycket turbulens i luften nu och det är väl alla virriga fronter som drar över oss.

Förvirrat väder

Det är litet förvirrat väder just nu. Mycket fronter enligt väderleksrapporten. I går hade de en varmfront som rörde sig baklänges på TV, och när jag frågade om det på föreläsningen idag skrattade vår lärare och bekräftade att det var litet förvirrat.

Föreläsningen handlade om väderobservationer. Läraren hade med sig gamla mätinstrument och visade bilder på nya. Vi fick veta att Uppsalas mätserie är jättelång, sen 1700-talet, och började i Celsiushuset mitt i stan, det diagonalt ställda huset utanför StPersgallerian där guldfynd håller till nuförtiden.

Sen gick vi igenom platser där vädret observeras, att fartyg tar med sig mätutrustning ut till havs, att det finns markstationer och väderballonger, satelliter och radar för fjärranalyser, och att Vägverket mäter, men mest vägtemperatur vid ställen som är särskilt utsatta för halka, så de är inte representativa.

Satelliter kan vara geostationära, och utplacerade längs ekvatorn där de rör sig med samma hastighet som jorden så de är fixerade på en punkt. De fungerar inte så bra över 70:e breddgraden, för det blir för snäv vinkel. Därför finns det polära satelliter också, som går i bestämda banor över polerna och passerar samma ställe vid samma tidpunkt några gånger om dagen. De visar båda varianterna på SMHI:s hemsida. Bilderna över Europa är från en geostationär satellit och de över Norden är från en polär, och det är därför tiderna är som de är och bilderna över Norden är litet klippta ibland.

IR-bilder är bra för de syns på natten, men eftersom låga moln kan ha en temperatur ganska lik marken så syns de inte alltid så bra, och då är det bättre med synliga bilder.

Uttråkade meteorologer

Nu har vädret varit så händelselöst så länge att TV-meteorologen verkade uttråkad.

Men idag regnar det i alla fall. I dag ska varmfronten passera oss!

11:00 Nimbostratus, stratus, stratocumulus... De grå molnen blåser mot oss.
14:00 Nu är det ljusare i norr och mörkare i söder. är det inbillning eller lutar molnen så att det är högre i vindriktningen norrut?

Glömde kolla kl 17:00 men det kommer snart en ny varmfront utlovas det.

Vad är det för lampa på himlen?

7:50 Altocumulus dominerar. Ovanför syns litet cirrocumulus. Det skulle även kunna finnas litet cirrostratus (slöjmoln), som är svåra att se.

Solen syns vid horisonten, och busschauffören påpekade det. "Titta till höger så får ni se något ni inte har sett på länge" sa han. Jag tittade och trodde att det brann någonstans innan jag fattade att det var moder sol.

Eftermiddag: Nu är det mindre moln. Stratus, grå moln med trasor under, stratocumulus, molnbollar. Solen tittar fram. Litet högre upp är det mindre molnbollar med litet slöjor runt.

I morse sa de på väderleksrapporten att en kallfront var på väg norrifrån. Varmfronten står still i söder.

Kväll: Temperaturen sjunker nu, för det är inte så mycket moln.

Äntligen regn!

Det regnar och är dimmigt i Uppsala. Äntligen händer det något! Är det den efterlängtade varmfronten. I går syntes det litet riktigt höga moln, kanske cirrus (fjädermoln)? De syntes mest i nordost där det var litet mindre nimbostratus (regnmoln). Det började dugga litet vid 15 tiden i går.

Advektionsdimma heter det när fuktigt varm luft kommer in över ett kallt underlag, men den här varmfronten är svag sa de på nyheterna i går. Blandningsdimma heter det när två luftpaket med olika egenskaper blandas, t. ex. vid ej alltför distinkta fronter, frontdimma.

17:45 Cirrus och cirrocumulus (makrillmoln) på himlen. Det brukar föregå varmfronter. Undrar om det är det som är varmfronten ändå.

Högtrycket som ångrade sig

I går drog det stratocumulus (valkmoln) över himlen, tror jag. Jag tycker att det är mer stratuslikt på natten. I dag har det blivit mer altocumulus (böljemoln) och nu kl 16:58 dominerar stratocumulus. Jag undrar om det är litet cumulus (stackmoln) i nordost, varifrån nu de kommer. De brukar ju dyka upp när det är varmt på marken och luften stiger och kyls av i höjden, och det är det inte nu, så jag inbillar mig kanske i brist på omväxling.

Lufttrycket har fallit litet enligt Celsius, från 1030 till 1025 hPa och jag inväntar med spänning varmfronten, som dock enligt TV-vädret inte ser ut att komma över oss utan ligger stilla nånstans nere i Småland. Temperatur just nu 9 grader och 4 m/s sydlig vind. I Norge på yr.se säger de att högtrycket ångrade sig och blir kvar.

Högtryck på sommaren ger torrt och soligt väder, men på hösten med kallare luft har molnen svårt att lätta om de finns där, och det blir stabilt väder. (svt.se)

Väderleksrapport

Som nybliven kvällskursmeteorologistudent ska jag observera molnen och vädret under två dagar och skriva en rapport om det. Just nu är det litet tråkigt eftersom det har legat ett högtryck stilla över Sverige en vecka och det har inte hänt så mycket. Jag har tittat på molnen, och det har legat ett täcke av skiktmoln (altostratus) eller dimmoln (stratus) på himlen. Det är litet svårt att se hur högt molnen ligger, men på satellitbilderna på SMHI.se har det sett ut att vara mest medelhöga moln, dvs altostratus, men ibland låga. Altostratus bildas genom långsam hävning av stora mängder luft och stratus genom avkylning av lägre luftskikt, eller nederbörd från altostratus. Ibland har det också funnits böljemoln (stratocumulus), som kan bildas under altostratus.

Nu kl 12 den 15/10 rör det på sig och stratocumulus kommer in. Temperaturen är 7,5 grader i i Uppsala och det ser ut på SMHI att det har kommit litet nederbörd lokalt i norra Uppland. Enligt Celsius blåser det litet mer nu, ca 5 m/s istället för 2-4 som de senaste dagarna. Vinden har ändrat riktning från nästan nordlig till ungefär östlig. Lufttryck ca 1030 hPa och fuktighet knappt 80%. Temperaturen har varit jämn och har varierat ca 2-4 grader mellan dag och natt, vilket den brukar vara när det är moln.

Jag såg på väderleksrapporten idag att högtrycket är på väg bort nordost och att det ska komma in en varmfront i början av nästa vecka. Jag väntar med spänning!

Konsekvenser och lärarreaktioner på grundskolans införande och kommunaliseringen

När grundskolan infördes ville man lägga alla lärarutbildningar på samma ställe, eftersom grundskolan nu skulle omfatta både folkskollärare (Årskurs 1-6) och läroverkslärare (Årskurs 7-9). Nya lärarhögskolor inrättades och lärarutbildning skedde vid seminarierna, men ämneslärarna, högstadiet och gymnasiet, började med att läsa ämnen på universitetet. När högskolereformen kom på 1970-talet blev alla lärare universitetsutbildade. Läroverkslärarna var oroliga för statusutjämningen och för att undervisa i grundskolan dr alla barn gick och det var heterogena klasser. De kände sig nedgraderade när utbildningen förlades till seminarierna. För folkskollärarna var det förstås tvärtom, men de var rädda för marginalisering när småskollärarna tog lågstadiet och läroverkslärarna högstadiet, därför anordnades en vidareutbildning som gjorde att de fick undervisa på högstadiet.

Kommunaliseringen var ett led i den decentralisering och marknadsanpassning som inletts på 70- och 80- talen. Orsaken var att effektivisera och spara pengar. Lärarna, i synnerhet gymnasielärarna och LR var oroliga för minskad status och autonomi så de satte sig emot och det ledde till lärarstrejken 1989. De var också rädda för att förlora makt när de delades upp på olika arbetsgivare.

Lärarförbundet lev positiva till kommunaliseringen när de fick löfte om högre lön, mindre klasskillnader, undervisningsskyldighet, men LR fruktade minskad utbildningskvalitet och professionalism. Efter kommunaliseringen förändrades lärarutbildningen så den skildes i grundlärare åk 1-5, åk 4-9 och gymnasielärare. Sen blev det ökat samarbete mellan lärarna genom exempelvis närvaroplikt och feriefortbildning. Nu finns ett lärarnas samverkansråd som driver professionella strategier.

Det är inte bara läraryrket som har förändrats på 1990-talet utan hela fackföreningsrörelsen har metodiskt slagits sönder sen individuell lönesättning och andra splittrande reformer kom.

Källa:

Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.

Historiska förklaringar till att det finns två fackförbund som organiserar lärarkårerna idag.

Folkskolan och läroverken var in på 1900-talet två helt olika skolsystem, parallellskolan, som växte fram när folkskolan kom. De hade olika lärarutbildningar, vände sig främst till barn från olika socialgrupper, och rekryterade lärare till stor del från de socialgrupper de vände sig till. För folkskolebarnen, som inte förväntades skaffa högre utbildning och delta i samhället, politiken, etc. mer än som arbetare eller småjordbrukare, var det låg status på både skolor och lärare, medan det var hög status på läroverkslärare, deras utbildning och undervisning.

När de organiserade sig fackligt i början av 1900-talet ville folkskollärarna föra en kamp för både fackliga och professionella rättigheter, d.v.s. högre lön och bättre arbetsvillkor, respektive högre status, genom bättre lärarutbildning m.m. det fanns också fackförbund för lärarinnor och de förde en ojämn kamp mot varandra eftersom de manliga lärarna ville ha högre lön som familjeförsörjare. Sen slogs de ihop i alla fall för deras paraplyorganisation tog parti för lika lön, till den fackförening som blev Lärarförbundet.

Läroverkslärarna hade en högre ställning som profession, och deras utbildningsbakgrund var viktig. de ville slå vakt om professionen och yrkets status.

När grundskolan infördes bildades dagens Lärarförbund, för de var rädda för att marginaliseras när läroverkslärarna tog högstadiet. I LR blev det strid om att ta med mellanstadielärare, men de hade också universitetsutbildning, så till slut gjorde de det.

När det gäller vilka yrkesgrupper som ska släppas in i en facklig organisation så är det i regel så att ett större medlemsantal har fördelar för de fackliga strategierna, eftersom fler människor kan förhandla, men mer restriktiv intagning är bra för de professionella strategierna, eftersom det då blir mer avgränsat och exklusivt att vara med vilket anses höja statusen. Lärarförbundet har framför allt den förstnämnda strategin och LR har den andra. Även förskollärarna är med i lärarförbundet, och det gör att de avgränsar sig från barnskötarna.

En öppen kartell är där alla får vara med, de har bara stadgar och överenskommelser. En sluten kartell är bara för utvalda och det finns kriterier för vem som får vara med. I LR finns striktare medlemsregler p.g.a. sin professionella strategi, medan lärarförbundet anser att större organisationer ger stabilare lön och mindre konflikter.

Källa:

Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.

Rekryteringens (socialt och könsmässigt) påverkan på relationen mellan lärargrupperingarna under historien.

De olika traditionerna, seminarie- och den akademiska traditionen, har haft väldigt olika status. På seminarierna utbildades på 1800-talet folkskollärare som skulle undervisa barn ur de lägre klasserna, som aldrig förväntades delta i samhället och politiken, och därför var den skolformen helt skild från den akademiska. Lärarna rekryterades också ur den gruppen, ur bonde-, torpare-, klockare och organist- och folkskollärarhem, när folkskolan bildades.

Innan dess hade det inte varit så styrt vem som undervisade, det hade kunnat ske i hemmet, av klockaren eller prästen, men undervisningen togs inte så allvarligt och det enda barnen behövde kunna var katekesen.

När folkskolan kom var kraven att antas på lärarseminarierna att de blivande lärarna var anständiga, kunde läsa, räkna, katekesen och att de inte hade något kroppsligt fel. De hade själva fått utbildning i folkskolan eller hemmet. Det var även många kvinnor som var folkskollärare eftersom det var deras i princip enda karriärväg, och bland dem kom fler från högre klasser.

Läroverkslärarna hade hög status och rekryteringen skedde bland dem som hade läst länge och var bildade. Traditionen hade varit att lärare var ungefär detsamma som präst, många var båda, och präster tillhörde ju det näst högsta ståndet och fortsatte ha en hög status i det samhälle där bildning var central. Kvinnor hade över huvud taget inget tillträde till högre studier förrän i slutet av 1800-talet, och då var en av de få karriärvägarna att bli lärare på flickskolor där överklassens flickor gick, och där den kulturen reproducerades.

Läroverkslärare har av tradition varit måna om att slå vakt om sin status, och de var motståndare till att överbrygga klyftan mellan mellan lärarkårerna genom lärarhögskolor. När det slog igenom var det ändå så att de började på universitetet med ämnesstudier och avslutade med ett praktiskt-pedagogiskt år på lärarhögskolan, medan folkskollärarna gick hela sin utbildning där. Läroverkslärarna uppfattades som officiella ämbetsmän enligt ett borgerligt ideal.

Vid 1950-talet blev arbetarbarn vanligare bland folkskollärare p.g.a. ändrad samhällsstruktur och färre bönder. Könsutjämningen ökade och slog över till kvinnodominans. Detta har även hänt gymnasielärarkåren vilket har inneburit att statusen har sjunkit så att det anses som ett problem och försök görs att höja statusen.

Källor:

Bertilsson, E. (2007) Lärarna på skolans kungsväg [Elektronisk resurs]:Om det naturvetenskapliga programmet på några gymnasier i Uppsala, SEC, EDU, Uppsala universitet, Uppsala, (s.17–56) 39 s.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-15932

Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.

Skillnaden i organiseringen av folkskollärar- och läroverkslärarutbildningarna från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet

Det finns två olika utbildningstraditioner som har funnits sedan lång tid, och det är seminarietraditionen och den akademiska traditionen. Den förstnämnda utbildade folkskollärare, som skulle undervisa de lägre klassernas barn, och de rekryterade män från den klassen och kvinnor från litet högre socialgrupper, för det var ett av de yrken som kvinnor kunde få när äktenskapsfrekvensen sjönk och männen blev färre p.g.a. utvandring eller liknande, och kvinnorna behövde kunna försörja sig själva. När folkskolorna växte i antal under slutet av 1800-talet behövdes fler lärare och seminarierna byggdes ut.

För att bli läroverkslärare behövdes en akademisk utbildning i skolämnena på universitetet. Läroverkslärare hade hög akademisk status. De ville inte gå på seminarier, så de var dåligt förberedda på undervisning. För att kolla deras lämplighet som lärare infördes 1865 ett provår i teori och praktik, som blev ett steg mot en formaliserad lärarutbildning, vilket behövdes när den formella skolutbildningen blev viktigast för att få höga samhällspositioner. 1907 kom en lärarutbildning med professur, som var en filosofisk ämbetsexamen med fasta ämneskombinationer, där de blivande lärarna undervisades i pedagogik och psykologi.

Folkskollärarutbildningar krävdes när lärarkåren blev större och mer organiserad, staten tog alltmer styrning av skolan från kyrkan, och den nya yrkeskategorin folkskollärare bildades. Innan dess var det mest bön och bibelstudier, men skolorna hade dålig ekonomi och dåligt anpassade lokaler, men det nya industrisamhället hade en annan syn på folkundervisning och den blev mer viktig. För att lösa lärarbristen kom även småskollärarinneseminarier, där kvinnor utbildades till att undervisa i de första åren på folkskolan.

När enhetsskolan började diskuteras på 1940-talet ville man även ha en gemensam lärarutbildning för alla lärare. När det först genomfördes gick folkskollärarna hela sin utbildning på seminariet, medan läroverkslärarna endast hade pedagogiken där, och ämnesstudierna på institutionerna, så det fanns fortfarande en skillnad.

Lärarhögskolor byggdes på 1950-talet och det blev en statusutjämning mellan lärargrupperna. Folkskollärarnas status höjdes också när lärarutbildningen blev mer forskningsanknuten, så även pedagogik vid lärarhögskolorna blev ett vetenskapligt ämne. Det var i tidens anda att vetenskapen skulle kunna mäta allt, klasslärarmetodik etc. för att effektivt och standardiserat förmedla kunskap till eleverna.

Källa:

Larsson, E. & Westberg, J. (2015) Utbildningshistoria: en introduktion, Lund: Studentlitteratur,
Kap. 10 & 25-26.