Pekbulle idag

Nu har jag firat vår senaste publikation:

Extraction of Antioxidants from Spruce (Picea abies) Bark using Eco-friendly Solvents

Vi firade med att bjuda på fika, en s k pekbulle. Pek är en förkortning av humanisternas öknamn på våra artiklar: "Pekoral". Vi tycker det är rätt kul att de kallar dem för det, de små liven. Därför skojar vi om deras charmiga oförmåga att förstå våra artiklars höga vetenskapliga klass genom att skämtsamt använda deras benämning.

Jag bjöd på chokladbollar, eftersom det var det enda hembakade jag på rak arm kunde komma på att man kan göra utan ugn.

Vår artikel handlar om vårt trägna arbete med att extrahera och identifiera antioxidanter ur granbark. Vi har jobbat med olika extraktionsmetoder:

1. Vanlig lösningsmedelsextraktion, där man bara lägger den malda barken i något lösningsmedel, vi använde etanol, och låter det stå i rumstemperatu något dygn.
2. Varm, trycksatt lösningsmedelsextraktion, där man stoppar in den malda barken i en liten kapsel, kör in lösningsmedel (vi hade vatten och etanol) och höjer temperaturen under tryck, vilket gör att man kan få en högre temperatur än lösningsmedlets kokpunkt, och förändrade egenskaper hos vätskan, och extraktionen går avsevärt mycket snabbare (5-15 minuter)
3. Superkritisk vätskeextraktion med koldioxid. Över en viss temperatur och ett visst tryck blir vätskor superkritiska, vilket innebär att det blir som ett mellanting mellan gas och vätska, och tränger in mycket lättare i materialet, vilket gör att den kommer åt mer extraktivämnen som den kan lösa ut.

Vi analyserade detta med multivariat analys för att få fram en optimal temperatur och tid för högsta möjliga radikalfångaraktivitet i reaktion med DPPH, vilket är ett sätt att mäta antioxidantaktivitet. Tiden spelade ingen roll, men temperaturen var optimal vid 160 grader för vatten och 180 grader för etanol, vilket var den högsta temperaturen vi mätte, så det kan ligga ännu högre för etanol.

Superkritisk vätskeextraktion var inte så effektiv när det gällde antioxidanter, p g a att de är för polära (mer vattenlösliga), och koldioxid är opolär (fettlöslig), så antioxidanterna löser sig inte i koldioxiden.

Vi identifierade glukosider av hydroxistilbenerna resveratrol, piceatannol och isorhaponigenin, med hjälp av NMR och masspektrometri.